misssbrightside

Jag vet inte vad som har hänt, men det går neråt lite för fort.. Dock inte på vågen som vore önskningsvärt, men med mig själv.. Igår hade jag lektion i skolan där vi skulle läsa upp vad vi kommit fram till den senaste veckan. Helt plötsligt fick jag världens ångestattack out of nowhere. Kände hur jag sögs ner i en svart spiral där alla problem kom fram. Tankar som flög genom mitt huvud var "Du är en värdelös människa, du vet inte ens vad du ska göra, du är fet, har inga förutsättningar, du beter dig som ett svin mot alla dina nära" osv.. Kändes som att någon attackerade mig innifrån. Jag fick svårt att andas och höll på att bara bryta ihop. Jag tror läraren såg det för han öppnade fönstret. till sist när det var min tur att prata så kändes det lite bättre. Sen på kvällen var jag på bio, Twilight, och det var en väldigt känslosam film så jag mådde skit under hela filmen.

Imorse drömde jag även extremt hemska drömmar. Mina drömmar brukar vara konstiga men det är var verkligen extremt.. Det var tre drömmar ihopvävda till en, de liksom tog vid när den andra slutade. Mycket känslor och hat. Massa ångest. Slutade med att jag kom fram till att jag vill ta livet av mig eftersom jag ändå inte har nåt at leva för. Detta känns av på  mitt humör i vaket tillstånd. Känner mig svag och fundersam.. Drömmar är ju inte något som hjärnan bara hittar på för skojs skull, utan det är det undermedvetna som ger utlopp för sina känslor. Allt obehagligt och mindre trevlig hamnar ju som sagt i det undermedvetna eftersom vårt medvetna inte orkar ta tag i det själv, men för att det undermedvetna inte ska "svämma" över så bearbetar det information på nätterna fast i lite mer förvirrande former än i riktiga livet.

Det som sammanband drömmarna var de olika perspektiven. Första drömmen handlade om mina vänner, min familj och mig själv, alltså deras perspektiv samtidigt som jag försökte säga det där viktiga till dem, men misslyckades. Det andra var en relation till en kille med barn, orkar inte gå in på det men det är en historia som verkligen är taget ur mitt riktiga liv. den tredje handlade om hur andra männsikor ser på mig, en person (en tjej som jag gick i samma klass med för många år sen som jag inte riktigt känner) berättade för mig hur dålig andra tyckte att jag var och jag hade bara mig själv att skylla osv.

Det var länge sen drömmar var så tydliga för mig, länge sen de satt fast långt in på dagen...

Framöver så kommer det bli lite sämre uppdatering än förr. Ska försöka skaffa mig rutiner. I och med det så har jag gett mig själv visst tv- och dator förbud. Jag får uppdatera mina bloggar innan klocka nio på morgonen och mellan 21.30-22.00 på kvällen, hinna svara på kommentarer och ev läsa de viktigaste bloggarna. En extern blogg för varje blogg jag skriver själv, dvs två stycken. Då slipper jag fastna timvis för att i slutändan inte göra nåt alls. Jag måste komma igång med pluggandet och samtidigt få in träning. Först när jag har en vettig dygnrytm och dagsrutin så kan jag börja fokusera mer på maten.. Hoppas ni har överseende med etta och fortfarande kikar in lite då och då. Ska försöka så ofta som möjligt. Känner jag mig själv så kommer jag inte orka hålla mig ifrån mina kära bloggar heller, det kommer klia i fingrarna, huvudsaken är att jag orkar låta bli att läsa andras, iaf de där obetydliga som jag egentligen inte bryr mig om, det försvinner allt för mycket dötid på dem..

Hoppas ni får en bra dag. Slänger in ett recept lite senare som bygger på LCHF, men jag gjorde lite eget..

Bulimia nervosa är en form av ätstörning. Den som lider av sjukdomen hetsäter vid vissa tillfällen och drabbas sedan av sådan ångest att han eller hon kräks upp maten, . Bulimi liknar anorexi med avseende på den felaktiga kroppsuppfattningen, skillnaden är hetsätningen. En bulimiker behöver inte vara underviktig utan kan se helt normal ut och det är därför svårare att upptäcka bulimi än anorexi.

Sjukdomen karakteriseras av hetsätning och en oemotståndlig längtan efter mat samtidigt som personen försöker gå ned i vikt.

Med beteendeteoretiska begrepp så skulle man istället säga att den låga självkänslan gör att man inte kan tolerera sitt missnöje med sin figur och med sin vikt utan försöker banta. När man bantar extremt mycket med stränga regler kring vad man inte får äta så kan det förstås hända att man bryter någon regel och äter något man inte fick. Tyvärr så utlöser denna lilla mängd mat då snabbt, och utan personens kontroll, ett hetsätningsanfall. Ofta finns också tankar med när man har brutit regeln att då spelar det ändå ingen roll, "skit samma". Men hetsätningen skapar ångest, och för detta måste patienten kompensera. Ofta gör man det då genom att tvinga sig själv att kräkas, äta laxermedel eller något extremt kompenserande i stil med fysisk träning. Det är detta som blir den vidmakthållande processen: ångesten efter hetsätningen minskar av att patienten kräks eller liknande, och detta beteende blir alltså negativt förstärkt. Man kan inte i fortsättningen heller undvika fler hetsätningar, eftersom ens bantning ofta fortsätter att vara extrem, och efter hetsätningar följer också fler kompensationer. Konsekvenserna av hetsätningen blir heller inte lika negativa som de skulle vara utan kompensation, så detta beteende blir också förstärkt.

Well.. Efter att jag läst detta så blev jag avskräckt i ett par månader.. Det var då jag berättade det lite lättvindigt för nån kompis.. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt var jag tillbaka på ruta ett igen.. Och det har blivit värre nu under hösten.. 
  Det har gått så längt att jag numera inte äter för att spy utan jag har helt enkelt tappat matlusten och när jag väl äter nåt onyttigt så spyr jag, jag blir illamående direkt. Jag tänker inte ens på VAD jag äter längre utan jag spyr whatever.. 
I tisdags åt jag på MAX, två timmar senare åkte jag på träning.. När jag kom hem ytterligare två timmar senare så spydde jag upp vad som kändes som precis allt. 
  
Jag kan inte berätta det här för nån. Som sagt.. I'm the good girl, jag sysslar inte med sånt.. Ingen har fattat nåt tydligen även fast jag enligt mig själv har gett klara och tydliga vinkar om det väldigt ofta.. Jag kan aldrig säga nåt rakt ut utan hoppas på att någon ska märka det ändå.. Därför testar jag det här för att se hur det känns att göra det offentligt.. Den jag verkligen vill berätta det för är min mamma, men det är inte så lätt när man bor flera timmars restid ifrån varandra och det är inte en sak man tar över telefon... Kommer kanske inte se henne förrän jul och det känns verkligen inte som rätt tillfälle. 

Något som hindrar mig från att berätta är att då är det the dead end.. Jag måste sluta, jag kommer alltid ha ögonen på mig, jag kommer aldrig kunna äta igen tillsammans med nån utan att de typ följer med mig på toa efteråt. Ingen kommer se mig på samma sätt igen.
 Jag känner mig rädd faktiskt... Men mest av allt känner jag mig oerhört ensam.... Ändå är jag allt annat än ensam.. Frågan är om berätta gör det bättre eller sämre?!

Såsmåningom så kommer jag tala ut om min sjukdom och kamp, dock inte idag. Idag tänker jag bara blogga vanligt för att ni ska få en liiiten inblick i  mitt liv och mina dagliga vanor.

Well, just nu sitter jag och äter frukost. En digestive chocolate bar. Healthy, javisst. Tänkte senare gå på saffranssnurrorna som jag fick av min mamma och skölja ner det med oatlys havremjölk med chokladsmak. Kanske en vit fralla med margarin och skinka.

Ikväll är det bio inplanerat. Ska se "låt den rätte komm in", har hört mycket bra om just denna film. Dock har jag hört att den är lite läskig. passar VERKLIGEN mig som är livrädd för allt och lättskrämd som få. Får hoppas att min kompis är lite starkare än mig så att iaf nån av oss har kollat på filmen när vi kommer därifrån :)


Är det någon annan som har sett den?

Fick lov att flytta bloggen, måste bli mer öppen och kunna prata om allt som ligger i vägen för min viktminskning, annars komer det aldrig funka.. Nu är det trdje gången gillt som det kommer och förstör allt på bara ett år.

Egentligen är det helt sjukt att jag inte kan prata öppet om det med folk som jag känner, men med folk jag inte har en aning om har jag inga problem alls. Det beror nog mycket på min självbild, både den jag har själv och den andra har av mig. Jag är The Good Girl som alla "avgudar" (dont get me wrong), jag klarar allt jag vill, jag är självständig, jag ställer alltid upp för alla mina nära och kommer alltid med bra råd, jag misslyckas inte, jag är felfri och självständig. Det är den bilden jag har byggt upp om mig själv, och det har lyckats.. Det negativa med det här är att man kan inte riva fasaden, man kan inte komma igenom och visa vad som finns under utan man måste stå där och fortsätta fånga de andra när de fallar. Eller måste och måste, jag har helt enkelt valt det själv. Jag vill helt enkelt inte att någon ska komma under den där fasaden, jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa att innerst inne är jag ensam och rädd. Jag är för stolt för det. Det är inte det att jag inte har kompisar som ställer upp, de gör det nog mer än gärna. Problemet är att jag alltid underskattar mina egna problem och tänker alltid "Det finns de som har det värre". Jag är dessutom medveten om att jag är en enorm drama queen som överdriver ganska mycket vilket gör att jag själv tycker att jag överdriver mina egna problem.


Den här bloggen kommer bli lite annorlunda än den förra. Den kommer bli mycket mer anonym och ännu mer personlig. Som en slags terapi för mig själv, en slags hjälp för att jag ska lära mig att öppna mig själv och ta tag i  mina egna problem istället för att dränka mig i alla andras när det känns svårt. Jag hoppas en del av er fortsätter läsa ändå och inte tycker att det är för jobbigt. Meningen med bloggen är inte att jag vill höra hur synd det är om mig eller att ni ska behöva ge mig en massa stöd hela tiden. Givetvis får ni det och skulle det hända skulle jag bli överlycklig, men det är inget jag förväntar mig,  alla kommentarer värmer ju såklart.

Jag kommer inte skriva "den här gången", som i "Den här gången är det på allvar", "den här gången ska jag gå ner i vikt", "Den här gången kommer bli annorlunda" osv. För det här handlar inte om antal gånger, min resa håller på hela tiden, det gäller bara att försöka styra åt rätt håll.