misssbrightside

Panikångest låter så allvarligt och nu när jag har googlat det så har jag insett att det är allvarligt och jag kan vara påväg dit. Det började redan för många år sen. Har alltid vart en ensamvarg i grund och botten och får total panik om jag inte får var i fred ibland. Därav har jag aldrig velat flytta ihop med någon och dragit mig undan om nåt blir för intensivt. Haft dagar där jag medvetet har isolerat mig själv. Åkt till en okänd plats (oftast typ nån  släkting där ingen tror att jag skulle vara), stängt av telefonen, meddelat alla att de inte ens behöver försöka få tag på mig för de kommer inte lyckas. Sen när mina föräldrar skiljdes (när jag var 18, alltså två år sen) och jag flyttade med pappa från hus till lägenhet så gick han mig på nerverna utan att ens göra nåt. Han fick ny tjej som han var hos mest hela tiden. Han hade riktigt dåligt samvete för att han aldrig var hemma hos mig men jag var rent utav överlycklig.. Det var även nu jag isolerade mig ännu mer och till sist utvecklade bulimin. De få gångerna han väl var hemma var jag skitsur för att jag inte fick äta och spy ifred.

Efter min isoleringsgånger så kunde jag inte gå i affärer på ett par dagar, ville inte att folk skulle se mig. Är från en ganska liten stad där typ alla känner alla så det var ju ganska stor chans att man stötte på någon man kände. Har alltid haft hög prestationsångest att direkt jag går utanför dörren så måste håret ligga rätt, jag måste se bra ut, alltid se glad ut osv. Det blandat med dåligt självförtroende och smyg-social fobi är ingen bra kombination. Hög prestationsångest är itne kul annars heller. Har alltid vart bra i skolan, men direkt någon är bättre så känner jag så stor avundsjuka att jag inte vet vart jag ska ta vägen..

På ett sätt så ser jag det här som en lite lösning. Helt plötsligt har jag fått en anledning till att söka hjälp. Jag har nåt att säga när folk frågar vad som är fel. Ätstörningar känns mer skämmigt, något jag inte vill komma fram med riktigt än förrän jag är redo. Detta ger mig dock en anledning att faktiskt börja prata med folk och få dem att engagera sig och till slut kan min "mörka" hemlighet komma fram. Det kanske låter dumt, men som the good girl så är det enklare och mer förväntat att jag ska få ångestattacker än  ätstörningar.. Jag ringer hellre till en psykolog för ångestattacker än för ätstörningar...


Jag vill skicka ut ett STORT tack till Kakan... Vad gjorde jag utan dig. Dina ord och din hjälp hjälper mer än du någonsin kan förstå. Jag är så ovan att ha en vän som både ger och tar och den känslan är helt underbar!!!! Din kamp är också helt otroligt. Även fast du ibland ballar ur så är du alltid back on track snart igen. Snart är det två siffrigt som gäller för din del och det finns nog ingen som är så glad för din skull som jag är. Du inspirerar något så enormt. Så tack för att du finns!!!