Kladdigt
Har även bilnycklarna brevid mig och är inte långt ifrån att sätta på mig kläderna för att springa ut till bilen och sticka iväg en sväng, mcdonalds stänger om en halvtimma, jag hinner, annars finns statoil.
Jag vet inte vad det beror på dock, är det för att....
- ...jag nyss haft en diskussion med min kille om hur jag känner mig och allmänna tankar jag aldrig pratar om annars för att jag för rädd och nu är jag sårbar och naken..
- ... det där jäkla sötsuget börjar ta ut sin rätt efter flera dagar utan kolhydrater
- ... det där sockerberoendet jag har kämpar hej vilt för att bevisa att jag inte kan stå upp mot det som så många gånger förut
- ... för att jag helt enkelt är sugen på kladdkaka
Jag tror knappast att det är det där sista, men fatta vad skönt om det vore så. Om jag vore en smalis som mitt i natten kommer på att jag är sugen på kladdkaka och går upp och bakar en som jag sedan äter upp av ren njutning för att jag vet att inget kommer sätta sig på mig ändå.
På mitt senaste samtal så pratade jag och min terapeut om att min kropp består av två delar; The body and the mind. Jag tänker saker som verkar jättebra men min kropp vill inte, den strävar emot sig själv. Jag känner mig som en normalbyggd människa som är instängd i en tjockiskropp, en kropp som tydligen vill vara tjock och gör allt för att inte bli smal.
Det är nog det som är problemet; Jag känner mig instängd, tjockisen sätter upp hinder för mig som jag inte orkar ta mig över, så jag lägger ner och accepterar. INTE bra! Kom igen nu och klättra över, jag kommer klara det!!!
Å andra sidan så är det ju jävligt gott med kladdkaka.
Funderingar
Samtidigt kommer tankarna att det kanske inte är värt det. Tänk om jag kämpar som en gnu för att komma dit ner oh så upptäcker jag att det inte alls var vikten som var felet utan jag fortfarande är missnöjd.
Jag vet nånstans att det kommer lösa sig när jag väl kommer dit, jag har ju ändå sökt hjälp och förhoppningsvis hinner jag komma en bra bit på vägen innan jag är klar. Ska börja hos en psykoterapeut när KBT-gruppen är klar och det känns helt klart som en trygghet..... Men ändå så sitter man där och funderar och oroar sig, kanske helt i onödan?
Nu ska jag ta en lång dusch och skölja bort alla beymmer för ett tag...
Don't speak
Jag har berättat om min pusselbitar, och efter the bad break-up så slutade jag visa känslor helt. Jag kan ibland titta på min pojkvän, fyllas av enorm glädje, lycka och kärlek. Men jag säger ingenting. Det är som att jag räknar med att folk kan läsa mina tankar. I torsdags kollade jag på Rosa bandet-galan medan min pojkvän bytte strängar på sin gitarr. Jag satt och grät konstant i ungefär två timmar, jag fylldes av sorg och tomhet efter min morfar och moster som båda dog i cancer samtidigt som jag blev rädd, rädd för framtiden och risken för att jag någonsin kan få sjukdomen. Han såg att jag grät och frågade hur det var och jag svarade med att sätta på en mask och byta samtalsämne. I mitt huvud så ekade orden "Jag saknar dem båda" och jag ville egentligen bara skrika ut det. Lägga mig på golvet och skrika och sparka och verkligen uttrycka min sorg, men höll det inne. Har alltid gjort så och jag börjar förstå att det är det som har tagit mig hit. Alla undertryckta känslor som har samlats på hög börjar göra sig påminda, det börjar bli fullt.
I know, jag behöver hjälp, professionell hjälp. Och tro mig, jag har försökt få det. Men det är ju så att jag är inte den enda här i världen som råkar må dåligt så det är lite svårt att få den hjälp jag behöver med min ekonomi. Kuratorn på min vårdcentral ställde mig i en kö och om jag har tur får jag tid innan jul. Annars finns det någon jourmottagning som man kan gå till om man är självmordsbenägen. Hittade förövrigt att samtalsterapeut som tar 800:- i timmen, har inte de pengarna dock. Så jag får väl vänta, är inte riktigt självmordsbenägen och känner inte för att spela det heller. Är lite tråkigt att jag har ringt runt som en galning och ingen riktigt tar en på allvar bara.
Förhoppningsvis så kommer allt som händer nu framöver bara att göra allt bättre, det tänker jag se till, det tänker jag kämpa för.
Jag orkar inte
Jag skrev i söndags att jag stod på kanten på en stor avgrund. Jag tog mig inte upp ur sängen på hela dagen, stängde av telefonen, jag orkade helt enkelt inte mer. På tisdag blev jag knuffad utför stupet. Jag var på möte hos KBT-ledarna, hade fått ett papper med en massa frågor som jag skulle besvara, sen använde de dem och gjorde en intervju med mig för att få en bättre bild av bild och se om jag verkligen var redo. Jag tycker inte att det är så himla kul att öppna mig för folk som jag inte känner så det var en ganska stor grej för mig, men jag tänkte att det är nu eller aldrig så jag berättade allt som kunde ha betydelse, tänkte att det kunde vara bra om de visste mycket redan innan så det inte kommer som en chock sen. Kände att stämningen var bra och vi skämtade lite.
När intervjun var slut så sa den ena; "Rent spontant efter att ha lyssnat på dig så känner jag att du behöver hjälp, en hjälp som inte vi kan ge dig så du får nog försöka hitta en kurator eller annan psykologisk hjälp". Där kom knuffen, det kändes som att någon knockade mig ner mot marken med ett enda hårt slag. Jag hade ju trott att allt redan var klart, att det redan var klart att jag skulle få börja hos dem. Jag bet ihop, tänkte inte bryta ihop framför dem. Vi pratade lite efter, men jag gjorde allt för att avsluta, för att få komma hem. Bet ihop hela bilfärden hem och när jag väl kom hem så brast det.
Så nu har jag tillbringat ett par dagar i min hemstad hos min mamma för att ladda batterierna. Jag orkade inte vara själv. Har haft mailkontakt med KBT-ledarna och vi bestämde att om jag kan gå hos en kurator parallellt med dem så får jag vara med. Känner mig fortfarande besviken, men det är nu eller aldrig. Jag är inte dum eller barnslig, jag förstår mycket väl varför de sa så, de ville bara hjälpa mig, de vill bara mitt eget bästa. Men det kändes som min sista livlina som bara gick upp i rök. Jag förstår mer än nånsin hur mycket det är upp till mig, ingen annan, att klara det. Och jag tänker klara det med eller utan dem.
Bollplanket
Just nu är mitt liv upp och ner, ut och in, en grå sörja... Jag vet ingenting, alla tankar bara far runt och jag får liksom inget grepp runt nåt. Det är som att min hjärna inte ens orkar tänka tankarna. Jag står lite på stupet till en djup avgrund. Än så länge orkar jag hålla mig uppe, men jag vet inte hur länge.
Nånstans så vet jag innerst inne att jag tillåter mig själv att vara ett kaos, för det är nog det enda sättet att få ordning. Man måste organisera och ta vara på det viktiga och slänga bort det man inte behöver. Frågan är bara hur man gör det?
Till veckan händer det grejer. Jag vet inte om jag är redo, men å andra sidan, vad är det att vara redo för. På måndag får jag förhoppningsvis svar på blodprovet och får reda på om jag får äta medicin eller inte. Det känns som att jag kan ha lagt lite för stort hopp på det. Om det visar sig att jag har denna sjukdom så får jag hjälp för det samt att jag har en förklaring på väldigt många saker som händer i mitt liv. Det testet visar negativt så står jag där, mer utelämnad och förvirrad än förut. Jag vågar inte hoppas på nåt, jag förstår samtidigt att mitt liv inte blir bättre på grund av en diagnos, att jag är sjuk på pappret.
På tisdag ska jag ha ett personligt möte med KBT-personerna. Det kommer bli jobbigt, för det är det största steget jag tagit någonsin i min kamp mot mig själv. Men jag är redo, jag har aldrig varit mer redo. Jag gör vad som helst.
Alla dessa funderingar har gjort mig till den mest otrevliga och osociala personen som finns. Jag beter mig som en riktig bitch mot min pojkvän, svarar aldrig i telefon eller ens går utanför dörren. Ju längre tiden går, ju mer likgiltig blir jag. Jag håller på att låsa in mig själv i ett skal där ingen kan komma åt mig, där ingen kan göra mig illa. Samtidigt har jag den tron att man måste nå botten för att kunna börja sin resa uppåt, och den här gången är jag inte ensam på min resa.
Fredag
Men sure, ska testa med början idag. Dubbla pass på gymmet, städa, laga mat, vara överhurtig, försöka glömma hur jag egentligen mår. Se om det blir bättre. Skönt att göra nåt annat och försöka glömma. Bara det att jag tror inte att det är särskilt bra att bara glömma, man måste reda ut det och det måste få ta den tid det tar. Men för alla andras skull håller jag upp fasaden... Jag orkar helt enkelt inte mer....
Sköldkörtelproblem?
Ibland får man en känsla. En känsla i magen, om man följer den känslan så händer det ofta de mest otroliga saker. Så har det varit flera gånger för mig och det har kommit ut riktigt bra saker.
Ett beslut jag tog ett tag sen var att sluta läsa alla bloggar, jag kanske fuskar på två men annars läser jag ingens blogg. Idag kom jag på från ingenstans att jag skulle läsa en viss blogg som jag brukade läsa förut. Där skriver personen i fråga att hon nyss fått reda på att hon lider av sköldkörtel-problem. Symptomen och led av var nedstämdhet, lätt att gå upp i vikt och skör hårkvalité. Vänta nu ett tag....... Det där är ju mina problem... Visst, det är inte svårt att gå upp i vikt, men i den takten jag gör det känns inte okej. Samt att varje gång jag försöker dra ner på godis och sånt så utvecklar jag nån annan slags depresion eller ätstörning...
Tänker ringa till vårdcentralen imorron och be om att få kolla upp det, nånstans känns det som att det inte tas på stort allvar inom vården, men jag får tjata. Det finns medicin emot det också. Gillar inte tanken av att gå på en massa piller, men om det hjälper mig med iaf nedstämdheten så är det lugnt för mig, jag tar all hjälp jag kan få.. Dessutom ligger det i släkten och det står att ärftlighet är en stor faktor...
Var det så "enkelt" hela tiden?
Midsommar
Igår var jag hemma hos min pojkväns föräldrar för första gången. Vi skulle fira en lugn midsommar för oss själva eftersom hans förldrar var någon annanstans. jag var lite smånervös och hade ganska lågt blodsocker när vi kom dit. Stället såg inte alls ut som jag hade föreställt mig (jag och min livliga fantasi) och redan där började det brista. Vi gick in och allt bara kändes jättekonstigt. Det första rummet vi kom till var köket. Det tog kanske fem sekunder innan jag uppmärksammade en liten fast ändå ganska ensam lapp på kylskåpsdörren där stod något i stil med "Om man inte anser sig ha tid med fysisk aktivitet i sina unga dar så får man räkna med att avlägga tid till det längre fram pga alla sjukdomar", inte exakt men ni förstår poängen. Där försvann allt syre från mina lungor och det var väldigt svårt andas, ja bara att stå upp, en painkångestattack var påväg. Hela jag började skaka och en hel våg av självdestruktiva ord och tankar slängdes på mig, av mig själv. Jag lyckades dölja det bra och vi gick ut på en filt och satte oss. Jag satt och kramade mig själv som i ett försök att hålla ihop mig själv samtidigt som jag fokuserade på att andas. Tårarna var ett faktum och jag skyllde på solen i mina ögon. Till slut lyckades han få mig lite lugn och vi la oss på filten, sen släppte det lite.
Den där lappen kändes för mig som att jag hade varit en jude som kom hem till mina svärföräldrar som har ett stort hakkors uppsatt på kylskåpet. De är väldigt smala och fina i familjen, väldigt fin benstruktur och ständig antydan till muskler. Och där kommer jag och är fetare än vad jag någonsin vart. Jag kände mig så fel. De är världens snällaste människor så de skulle aldrig säga något om de ens tycker det vilket jag har svårt att tro, men på nåt sätt vet jag ju vad deras grundprinciper är och där känns det inte som att tjockisar hör till.
Min pojkvän frågade sen varför jag hade gått hela husesynen med ett panikslaget uttryck i ansiktet och varför det hade tagit så länge för mig att lugna ner mig, jag skyllde på att jag inte ätiti nåt vilket faktiskt känns som en stor del av orsaken. Men jag skulle nog inte kunna berätta vad den riktiga triggern var, inte än på ett par år iaf. När jag blir smal kanske?
Samtal
Jag vill inte bli behandlad på nåt särskilt vis och folk får jättegärna skämta om tjockisar osv, men längst inne i själen gör det faktiskt lite ont och river upp lite av det sår i själen som jag redan bär i och med övervikten.
Men jag väljer som vanligt att se det positivt, eftersom då lär de ju inte tro att jag är så "illa" däran. Det vore kul att fråga någon som man vet är ärlig, vad de egentligen tror att jag väger. Min vikt har i alla år vart en av de största hemligheterna, en gång har jag sagt den till en person och det var ändå ett tag sen. Jag visuliserar den dag som jag väger någonstans runt där jag vill och jag kan berätta det för alla nära och kära och jag ser framför mig deras miner av häpnad när jag berättar hur högt det faktiskt var... Den dagen vet jag kommer komma snart.
Cambridge på G
Gud va dålig jag är. Men jag känner att bloggen kommer verkligen inte i första hand. Egentligen gör jag verkligen inte mycket om dagarna, BORDE göra massor men har ingen ork. Min kropp har börjat protestera totalt mot mitt nuvarande leverne så nu känner jag att det måste vara slut på det. Jag har överskottsenergi som jag inte orkar göra av med. Jag är konstant på dåligt humör. Mina mage är sur och jobbig på alla sätt och vis.
Men det är lite det här jag har väntat ut. Det är ett tecken på att jag är redo. Jag har matat på med allt för att kroppen ska slå bakut, på så sätt blir det inte lika svårt att byta bana. Jag har som sagt ändrat synen på min kropp och accepterar den som den är och känner inte hat eller äckel när jag ser mig själv naken. Detta gör att chansen minskar att jag ska ramla tillbaka i mina gamla destruktiva fotspår.
Det kommer bli jobbigt. Jag vet hur hårt det var förra gången. Jag låg inne och grät för att det kändes som att jag förlorat en nära vän. Jag vill inte att maten ska vara min bästa vän, det känns som att den står i vägen för allt jag gör. Det är som en olidlig pojkvän som talar om för en vad man ska göra eller inte hela tiden. Jag måste helt enkelt sluta låsa in mig, jag måste kunna prata med folk. Särskilt min pojkvän.
Han och jag har inte ens pratat om ämnet mat och övervikt. Jag vill inte att han ska se mig med de ögonen. Han ser ju självklart att jag är överviktig, men vi har inte berört det ämnet alls. Men om jag nu ska ta det här steget så måste jag släppa in honom lite mer, göra mig mer sårbar. det skrämmer mig. Fast om jag känner rätt så kan ha vara en stor hjälp och ett stort stöd. Om han har hållt ut med mig så som jag är och ser ut nu, så borde han även kunna stödja mig mitt val. Men det var ju det där med jag och min sårbarhet. Miss independent.
Tänker inte köra med vägning och mätning, bara uppskatta min kropp precis som den är och verkligen försöka se på den och dess förändringar. På så sätt eliminerar jag alla risker för att bli besviken när vågen inte står på det jag vill, det är ju det som har stjälpt mig tidigare gånger. 1 juli ska jag vägas och då planerar jag att väga under 90, närmare 80. Hur jag ska gå till väga kommer i ett separat inlägg eftersom det här blir fööör långt annars :)
Tack ni som står ut och kikar in nån gång ibland iaf
Sammanfattning av pusselbitar
När jag har skrivit de här fem inläggen så har det slagit mig hur långt jag egentligen har kommit och vilken bra människa jag faktiskt är. Ta som exempel det där med pojkvännen som var otrogen och min mormor som tydligen knappt ville veta av varken mig eller min mamma. Jag skulle kunna välja att vara riktigt arg och hata dem för resten av mitt liv och aldrig mer prata med dem. Men det gör jag inte. Jag känner inga negativa känslor alls gentemot dem. De har redan fått sitt straff. Pojkvännen lever ensam och har inget liv förutom det han har framför sin dator, han har ingen som helst inkomst och jag vet ingen som skulle vilja anställa honom heller, jag vet by fact att han har stor ånger och väldigt svårt att komma över mig så han är nog väl medveten om vilken miss han gjorde. Jag är glad för den missen idag även fast det kändes svårt då, men den har tagit mig längre, annars kanske jag fortfarande hade suttit med honom hemma i hans sunkiga lägenhet och inte gjort nåt. Han lärde mig även hur det känns att bli riktigt älskad och uppskattad och att jag verkligen är värd det bästa.
Vad beträffar min mormor så är hon också själv i sitt stora hus som hon aldrig lämnar tomten på förutom om hon ska tända på kyrkogården. Även fast hon kanske inte inser det själv så har hon nog dragit på sig det själv, hon har mist två av de personer som levt med henne. Jag kommer fortfarande hälsa på henne varje gång jag får en chans, hon har fått igen för sina misstag och jag tänker inte dömma från det utan ge henne en ny chans varje gång, för att det förtjänar alla människor.
Jag kan inte vara arg och bitter för jag tror innerst inne att det alltid finns en positiv sida till allt som händer. Istället för att älta det som har varit så är det bättre att släppa och gå vidare. Allt sker av en anledning och det är för att vi ska lära oss något av det.
Min mosters bortgång känns fortfarande svår. Men när jag tänker tillbaka så tänker jag inte på de där sista dagarna utan det som var innan, hennes gapskratt och ständiga leende. Det var alltid en stor inspiration för mig och jag vill föra det vidare till andra människor, det är så jag vill bli sedd genom andras ögon. Jag är medveten om att hon ibland sitter på min axel och är med i det jag gör, jag vet att hon vakar över mig och hjälper mig när det är svårt. Jag vet det i mitt hjärta. Likaså min morfar. Jag känner mig alltid trygg när jag tänker att de finns där för mig.
Även fast de flesta av mina pusselbitar var svåra när det väl skedde så känns det inte svårt längre. Jag hr blivit en stark och klok människa och istället för att känns sorg över det eller panik för att det ska hända igen så har jag valt att lära av det. Om jag sänder ut positiv energi från mig så kommer även positiva saker att dras till mig, det är lite det som är mitt nästa projekt. Mer om det ikväll.
Pusselbit nr 5
Kan inte skriva så mycket just nu hur det har förändrat/påverkat mig eftersom jag lever ganska mycket uppe i det. Men det var skönt att komma bort. Jag valde att rymma från allt tjafs och alla problem i min hemstad med mina gamla bekanta. Eftersom jag har svårt att säga nej plus att alla vet att jag alltid ställer upp så kan jag numera ha en mycket mer selektiv process eftersom jag behöver inte alltid svara i telefon och jag behöver inte åka hem dit särskilt ofta. Och det är skönt, äntligen har jag fått börja bygga upp mig själv!
Pusselbit nr 4
Mamma som sagt, var ju den som fick ta hand om alltihopa, starkare människa svårt att hitta rent psykiskt. Det började bli mer och mer oroligt mellan henne och pappa, mer än vad det redan var. Sommaren efter på midsommarafton så rök de ihop ordentligt. Mamma skrek, något jag aldrig hört henne göra förut. Jag blev helt förskräckt och satte mig i bilen och åkte hem. det var säkert sista gången mamma och pappa befann sig på samma ställe resten av sommaren, de totalundvek varandra. Jag hade sagt de fem senaste sommrarna att "I år kommer mamma och pappa skilja sig" och den här gången var jag övertygad om att jag hade rätt, det hade blivit för infekterat. I augusti så berättade mamma för mig att hon tänkte meddela pappa om skilsmässa senare samma vecka och jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen ringde pappa senare samma vecka och berättade att hon hade gjort det och det var först då jag insåg vad som var påväg att hända.
Är det nåt jag inte gillar så är det större och snabba förändringar, och det här var nog en av de större i mitt liv. Vi skulle va tvugna att sälja huset, jag skulle vara tvungen att välja att bo med mamma eller pappa, det fanns inte i min värld att jag skulle bo varannan vecka. Jag beslutade tills sist att följa med pappa, det var han som hade mest pengar och det var han som hade en dator. Plus att han och jag hade aldrig haft en bra kontakt nån gång så om jag skulle flytta med mamma som kan räknas som min bästa vän så skulle jag så gott som glömma bort han. Samtidigt som allt detta skedde tog jag modet till mig att göra slut med pojkvännen, om det ändå ska ske förändrignar så kan de lika gärna komma på samma gång.
Att flytta med pappa var det bästa beslutet jag tagit. Vi kom mycket närmare varandra och jag fick se en hel drös nya sidor av han som jag aldrig hade sett förut, en del mindre önskvärda tyvärr. En del var riktigt jobbigt att få se eftersom han alls inte hade förutsett skilsmässan utan var ganska nere ett tag.
Även fast de bodde i varsin ingång i samma lägenhetsbyggnad så pratade de inte med varandra på ett och ett halvt år, inga problem för min del för då kunde jag sköta själva organisationen. Av en "slump" skickade pappa ett sms till mig, men råkade trycka iväg det till mamma vilket gjorde att mamma ringde upp och åkte och hälsade på honom. där förändrades allt en gång till. Jag fick snabbt förstå att numera var jag den som betedde sig mest vuxet i våran familj. Detta var för mindre än ett år sen och det har fortsatt tills än idag. Jag tar på mig allt ibland känns det som och försöker hjälpa till och reda ut. Senast i förrgår avsade jag mig allt. Jag har mitt eget liv att sköta och mina egna problem att lösa utan att behöva ha deras fjanterier att ta hand om utöver det. Vid såna tillfällen är jag glad att jag bor 15 mil bort så att jag bara kan låta bli att svara ibland om de ringer osv.
Min mamma och jag har förövrigt kommit ännu bättre överens efter detta hände och hon kommer ofta och hälsar på mig. Innan jul var hon här och jag berättade om mina problem, så nu vet hon. Det kändes bra även om jag är lite avvaktande ifall hon skulle säga nåt, men jag tror inte det. Hon har även varit väldigt öppen mot mig och berättat mycket ur hennes liv och jag gör allt för att stötta henne. hon har ju som sagt aldrig haft det lätt med sin mamma och jag har haft svårt att inse det. När hon var här förra helgen berättade hon att min egen mormor många gånger faktiskt totalt har stuntat i min existens, inte kommit på min födelsedagar osv. Hon har kallat mamma både det ena och det andra och kastade ut henne ur huset vid 16 års ålder efter mamma gjort en abort och börjat bli misshandlad av sin kille. Sånt gör ont att få reda på, men av detta kan man säga "det som inte dödar, härdar!"
Pusselbit nr 3
Det handlar om en person, den person som förmodligen har berört mig mest av alla människor jag träffat och som har haft en stor betydelse i hela min uppväxt. En människa som har gjort mig till den jag är idag, hennes klhet är det få personer som innehar. Jag har aldrig träffat någon med liknande karisma och utstrålning. Hon är den som jag räknar som min största förebild genom tiderna. Jag trodde att detta skulle bli det enklaste inlägget av alla att skriva eftersom det finns så mycket att skriva, men istället finner jag inga ord. Ska försöka mitt bästa, men det är inte lätt att introducera en sån fantstisk människa till några helt okända personer och ändå göra henne rättfärdig.
Min moster, min mammas yngre syster, nummer två i en syskonskara av fyra. Har alltid varit den starka och tuffa. Lite som kärringen mot strömmen. Kom man hem till henne så var det inte ovanligt att hitta knallila gardiner och kanske illröda soffkuddar, det var så hennes stil var; uppseendeväckande och unik. Det stack i ögonen på många, men hon vek inte en tum eftersom det var ju hennes val. Jag kommer ihgå när jag fick sova över hos henne, allt var så häftigt, hon hade en massa kanaler som jag inte hade (min familj var nog bland de sista som enbart hade svt1,2 och kanal 4 som enda kanalutbud). Jag fick sitta uppe länge och kolla på Sex and the city och vänner. Hur coolt som helst. Vi kunde även sitta och prata i flera timmar om allt och inget. Hon hade alltid hur mycket som helst att berätta och lyssnade alltid och gav bra råd när jag hade nåt som tryckte.
Hon fick dessvärre aldrig vara särskilt frisk. Min mamma påpekar alltid att jag är en kopia av henne i extremt många avseenden. Hon var alltid lite överviktig och led av det och hade väldiga problem med maten. Sen så började hon få ledbesvär och andra kramper. En dag så förlorade hon känseln i helva kroppen och ramlade ihop. Efter den händelsen var hon rädd att vara själv så hon flyttade hem till sin mamma, min mormor. Hon hade alltid fifflat lite med vad hon kallade svart magi så som tarotkort, "pratande-bord" osv. Efter att hon blev mer och mer sjuk så var hon övertygad att detta var ett slags straff för att hon hade sysslat med just den svarta-magin vilket gjorde att hon gjorde en helomvändning och blev kristen. Inte sådär extremt jättekristen, men hon läste i biblen och gick i kyrkan, men hon försökte aldrig att tvinga på någon annan sin tro. Jag åkte och hälsade på henne ofta och vi pratade hur mycket som helst, inget förändrades. Vi tyckte allt som oftast lika om det mesta, hade hon varit 20 år yngre hade vi varit bästa vänner.
En dag när jag var och hälsade på hos min farmor så ringde mamma. Hon frågade vart jag var och satt vi borde prata när jag kom hem eftersom min moster hade åkt in på sjukhus. När vi lagt på luren så hade jag en känsla i magen som ej går att beskriva, jag kände bara att jag var tvungen att gå hem så fort som möjligt, allt annat försvann omkring mig. Ni som har upplevt en panikångestattack vet hur det känns minus själva ångesten riktad mot en själv. All luft var borta ur mina lungor. Det var början på april och en riktigt fin vårdag, men ändå kände jag inte luften när jag gick. Det var som att jag var stenfull fast vid medvetande.. När jag kom hem så frågade jag mamma vad det var som var fel och hon berättade lugnt och sansat att läkarna hade upptäckt en tumör i livmodern. En godartad såklart så det var bara att operera bort hela livmodern så skulle det vara lugnt. Det var andra gången jag fick detta beskedet så jag blev vansinnig och började gråta och skrika, hade ju hört förut med morfar att det var godartat och se vart det ledde honom. Mamma försökte säga att tro på det bästa och inte måla djävulen på väggen direkt. Men jag var så besviken, jag visste vad som skulle ske, jag hade inget som helst hopp kvar den här gången.
Hon blev sjukare och sjukare. Innan hon fick just diagnosen cancer så hade hon gått upp fruktansvärt mycket i vikt och klagat över smärta på diverse ställen som ingen läkare kunde svara på. När hon började med cellgifterna så upplevde vi samma sak som med morfar, hon började krympa drastiskt och tappa allt hår. Jag ville så gärna häsla på henne, jag ville vara där för henne. Men bara jag kom i närheten av huset så bröt jag ihop. Jag försökte gå till kuratorn för att få hjälp med det och prata om det, men ingen ville hjälpa mig. Allt gick väldigt fort. Med morfar tog det två år och med henne bara ett par månader..
Samma vecka eller veckan efter som jag hade fått reda på att min dåvarande pojkvän hade vart otrogen så var han och jag i "Storstan" för att kolla på bio och handla. Min mamma ringde och sa att min moster hade åkt in på sjukhus där tidigare på dagen, detta var nu inget ovanligt. Men när man vet att man ändå befinner sig i samma stad som henne så hade det kanske kännts bättre att hälsa på. Istället åkte vi till mina föräldrars sommarstuga där de var och spela lite kort och drack. När vi lämnat dem så åkte vi till min kille för att hämta lite saker och medan han var inne och hämtade sakerna så ringde mamma och grät och frågade om vi inte kunde komma tillbaka och hämta dom eftersom min moster hade bivit sämre. Alla i syskonskaran hade druckit så vi trängde ihop oss 7 personer i min svärmos stora jeep med mig i bakluckan och åkte ner tillbaka till storstan (ca 10 mil bort).
Vi satt i väntrummet, hon hade lagts i salen där man ligger om man ska till att dö. Sjuksystrarna försökte förbereda oss på det värsta. Vet ni hur det känns att sitta i det där rummet? Vi fick bara gå in några i taget och vi var ändå en tapper skara på 7 personer. När det var min tur så kunde jag inte. Jag kunde inte förmå mig att gå in dit och se henne ligga där och dra sina sista andetag. Jag kommer ihåg att alla frågade mig hur det var, världens onödigaste fråga i just det sammanhanget. Klart som fan att det inte var bra. Min idol, min förbild och en av mina närmsta vänner låg där inne i väntan på att få falla in i den eviga sömnen. Jag kände mig så liten och ynklig och samtidigt jävligt förbannad på att skulle behöva vara så. Efter ett tag fick vi åka hem eftersom de ändå inte trodde att det skulle hända nåt så de sa åt oss att komma tillbaka dagen efter. Mormor hade glömt sin jacka därinne så jag följde till sluit med henne in för att hämta den. Där låg hon, helt utslagen på en brist med ett lakan över sig och en massa maskiner inkopplade. det är så mycket man vill säga i såna tillfällen, men få ord kommer fram. Hur tar man det slutgiltiga avskedet egentligen? Hon sa "Hej Martina, kom och sätt dig här". Jag gick som i trans fram till britsen och hon tog min hand. Vi sa inte ett enda ord till varandra, det behövdes inte. Det var som att det genomfördes mellan våra händer. Jag visste att det var sista gången jag skulle få se henne, men jag kände hennes trygghet. Hon trodde ju att Gud skulle vänta där på henne och att det skulle bli skönt att slippa undan all smärta som hon kännt i så många år.
Morgonen efter så ringde mamma och berättade att hon tagit sitt sista andetag i min mammas armar. Jag gick upp ur sängen, jag grät inte ens. Kollade ut genom fönstret och det var en riktigt vacker dag, solen sken från en klarblå himmel. Detta gjorde mig så oerhört förbannad, en sorgedag som denna skulle det ta mig fan inte vara fint väder. Jag var helt frustrerad och kännde sån oerhörd ilska och sökte efter nåt att kasta i golvet. Senare insåg jag, utan att låta klyshig, att en av de finaste änglarna som vandrat här på våran jord hade äntligen hittat hem igen och detta firade himlen med att öppna upp sig och visa sin bästa sida.
Är det inte hemskt synd att så unga människor ska dras ifrån oss alldeles för tidigt. Hon var 39 år, hon fick inte ens uppleva sin 40:de födelsedag. Detta har lärt mig att ta vara på det man har, man vet aldrig när det tar slut. Allt kan hända när som helst, glöm aldrig det.
Pusselbit nr 2
Det här inlägget känns till viss del lite fel att skriva med tanke på att jag har börjat om nu och det finns någon ny i mitt liv.
Men det kommer iaf handla om mitt första riktiga förhållande.
Jag har alltid kännt mig lite större än alla andra. Det kanske inte har varit så, men jag har aldrig haft någon riktigt framgång med killar. Jag har alltid umgåtts med "den snygga tjejen", vart side-kicken så att säga. Det var många gånger jag tvivlade på att jag någonsin skulle få nån, trots min ringa ålder. Sen vände det lite och jag fick väl några tillfälliga "pojkvänner", ingenting på riktigt plus att de kunde inte vara mongama vilket körde mitt självförtroende i botten. Sen på en fest så gick det lite fel, väldigt mycket alkohol och en kille. Tydligen hade vi haft sex, utomhus där ganska många kunde se, jag var för full för att minnas. Jag klassar det inte som övergrepp för jag var säkert med på det, bara det att jag inte riktigt tänkte på omständigheterna. Efteråt så skämdes jag så otroligt mycket och kände att jag hade gått för långt.
Nån månad efter det så stötte jag ihop med en kille på en fest, hade hört allt för mycket mindre bra saker om honom men aldrig sett honom. Det slutade med att jag och han efterfestade lite tillsammans. Det ena ledde till det andra och snart var vi ett par. Ett sånt där jättejobbigt överkärt par. Jag sög i mig all uppmärksamhet som jag bara kunde. Han var helt underbar och gav mig komplimanger så ofta han bara kunde och fick mig verkligen att känna mig som en prinsessa.
Han bodde i egen lägenhet medan jag bodde kvar hemma hos föräldrarna. Sov hos honom så ofta jag bara kunde och på somrarna så bodde jag där, det vill säga de två somrarna som vi var tillsammans. Efter sju månader tillsammans så bytte vi ringar, jag vill inte kalla det för förlovning eftersom det vet man inte så mycket om just då.. Men vi kan kalla det löftesringar. Allt kändes bra. Jag visste väl att han var inte världens bästa på många sätt, men han avgudade mig och det fick räcka.
Jag visste att han hade kontakt med en tjej över internet vis olika communitys. Fine for me, han måste ju få ha tjejkompisar. Och så mycket som han då pratade om att jag var hela hans värld osv så tyckte jag verkligen inte att det var någon fara. Tyckte dock att det var lite konstigt att de bara skrev mail med varandra och inte i öppna gästböcker. Det hände mer och mer saker som gjorde att jag blev suspekt. Han kommenterade ett kort där hon stod i en dusch iförd bikini på ett ganska olämpligt sätt. Behöver jag nämna att hon var supersmal?
En dag när jag skulle iväg på mitt sommarjobb så hade han redan åkt, såg att han hade glömt logga ut från sitt konto och jag kunde inte behärska mig själv utan läste vad de hade mailat till varandra. Jag ville liksom bekräfta att allt var okej. Det var det inte. Jag tänker inte ens nämna vad exakt de skrev men det var väldigt sexuellt och saker som "Jag kan inte sluta tänka på den natten" osv. Jag gick raka vägen inte på toa och spydde. Jag har aldrig blivit så äcklad i hela mitt liv. Men det var bara att bita ihop och åka iväg på jobbet och ta hand om de små barnen.
När jag kom hem så sa jag ingenting utan låtsades som att allt var som vanligt. Jag skämdes helt enkelt över att jag hade snokat, jag byggde upp skammen så mycket att jag till slut tyckte att det var mitt eget fel. Ju längre tid det gick ju mer skamligt kändes det att ta upp det. Sen hände pusselbit nummer 3 vilket gjorde att jag inte orkade ta tag i det utan tänkte att jag skulle vänta ett år och om jag inte tänkte på det än så skulle jag ta tag i det då.. Sen kände jag även skammen över att det inte var så perfekt som jag trodde att det skulle vara, och jag var för stolt för att visa att nåt var fel eftersom jag alltid vill framstå som den framgångsrika och perfekta
När jag väl tog beslutet att konfrontera honom ca ett och ett halvt år senare så visade det sig att han inte hade nån värst lust att erkänna samtidigt som två av mina allra bästa vänner hade vetat om det hela tiden men inte vågat berätta för mig eftersom de trodde att själva källan som de hört det från inte var pålitlig.
Ungefär där så slutade jag lita på folk.
Drömmar
Tror ni att man kan få "besök" i drömmarna från andra dimensioner eller tror ni bara att det är vårt undermedvetna som spelar oss ett spratt? Jag väljer att tro på besöksteorin, den känns bättre, och det känns onödigt att tänka negativt när man ändå inte kan bevisa om det är sant eller inte.
Pusselbit nr 1
Jag har fem pusselbitar, de fem bitarna som jag tror har haft störst påverkan på det jag är idag.
Den första är ganska länge sen när jag nyss var påväg att stiga in i tonåren, då allt är ganska jobbigt som det är. Året var nog ganska exakt 2000, det var då allt började. Farmor fick en propp i hjärnan och tappade synen och min allra älskade morfar fick cancer. Godartad prostatacancer var det, bara att operera bort så skulle ha vara frisk som en nötkärna sen. Riktigt så blev det inte. Farmor fick lov att flytta ut ur sitt hus och min familj valde att sälja vårt hus och flytta in i hennes gamla. Även fast det inte alls var särskilt långt vi flyttade så blev det så fel, jag hade min bästa kompis på samma gata tidigare osv. Hela familjen blev helt plötsligt orolig och inte så stabil. Den hade visserligen inte vart särskilt stabil innan heller eftersom mina föräldrar flyttat isär ett par gånger tidigare, men nu blev det en tydlig skillnad.
Morfar blev aldrig frisk, tvärtom, han blev bara sjukare och sjukare. Han plågades mer och mer tills en dag, två år senare, då hans familj ombads att åka ner för att vaka de sista timmarna med honom. Samtalet jag fick dagen efter av min mamma var verkligen inte roligt. Min älskade morfar var borta, ljusskenet. Man såg honom aldrig särskilt arg. Han var jättegullig mot min mormor osv. Eller vad vet jag egentligen, jag var nog för liten för att göra nåt annat än att avguda honom. Begravningen var hemsk, men det antar jag väl att alla begravningar är på ett eller annat sätt. Som tur var så hade min moster flyttat in hos min mormor så att hon slapp vara helt själv.
Mamma påverkades starkt av detta då hon alltid varit pappas flicka, som tur var så hade mamma sina syskon och oss, hennes egna familj, att förlita sig på. Särskilt hennes äldsta syster, näst äldst i syskonskaran efter henne, de två hade alltid suttit ihop och gjort saker tillsammans.
Jag hade mest mina egna problem på den tiden med dåligt självförtroende och allmänt dravel som alltid uppstår i tonåren. Hade ju mina små ätstörningar även då. Hetsåt, tröståt, sällskapsåt, åt bara för att osv. Kände även stor sympati för båda mina föräldrar som båda genomled stora kriser i sina liv. Mamma för att nyss ha förlorat en förälder och för pappa som nu blitivt huvudansvarig för att ta hand om farmor och alla hennes krav som hennes sjukdom krävde.
För ca ett år sen när jag jobbade som servitris/bartender på ett lokalt hotell i min hemstad så kom jag att prata med en man. Jag kommer från ett litet ställe där alla känner alla och självklart visste han ungefär hela min famlijehistoria och så började han prata om min morfar, han sa såhär:
""Jag känner både din pappa och din mamma och de är bra människor båda två. Men jag kände även din morfar och hans bror, och om du nån gång ens blir hälften så bra som vad de var så kommer du komma hur långt du vill här i livet, jag jobbar med människor (han har hand om alla nya i järnverket) och möter nya varje dag, detta har gjort mig till en god människokännare och jag märker bara på din utsrålning att du är på god väg. Din morfar hade samma utstrålning och likaså hans bror. De två var en av anledningarna man ens orkade fortsätta när allt var som svårast, hade man ingen lust att gå till arbetet så visste man ändå att de var där och förgyllde dagen. De hade aldrig långt från skratt och kunde muntra upp vem som helst. Det var tragiskt vad som hände dem båda. Men du ska skatta dig lycklig som överhuvudtaget har de generna i dej, ta vara på dom."
Morfar dog på grund av cancer som spridit sig i hela kroppen, på sina sista rögnten så visade det sig att han hade tumörer full hjärnan. Hans bror gick också ett tragiskt öde till mötes, han blev överkörd, påbackad, av en stor truck på sin arbetsplats. Ibland känns det verkligen inte rättsvist att de människor som anses bra och som påverkar såpass många liv på ett mycket positivt sätt ska behöva tas ifrån oss tidigare än andra. Jag är dock mycket stolt över att vara släkt med dessa två personer och ska ta vara på de egenskaper jag känner att jag har fått ärva av dem. Nämligen sympati, empati och positiv påverkan på folk.
Pusselbitar
Så min tanke är att om jag får skriva av mig om det så kan jag släppa allt och gå vidare sen.
Ja just det! Ville även säga att jag saknat er! Särskilt dig Kakan, en av mina pusselbitar kommer nog förklara det på ett särskilt sätt..
Panikångest?
Efter min isoleringsgånger så kunde jag inte gå i affärer på ett par dagar, ville inte att folk skulle se mig. Är från en ganska liten stad där typ alla känner alla så det var ju ganska stor chans att man stötte på någon man kände. Har alltid haft hög prestationsångest att direkt jag går utanför dörren så måste håret ligga rätt, jag måste se bra ut, alltid se glad ut osv. Det blandat med dåligt självförtroende och smyg-social fobi är ingen bra kombination. Hög prestationsångest är itne kul annars heller. Har alltid vart bra i skolan, men direkt någon är bättre så känner jag så stor avundsjuka att jag inte vet vart jag ska ta vägen..
På ett sätt så ser jag det här som en lite lösning. Helt plötsligt har jag fått en anledning till att söka hjälp. Jag har nåt att säga när folk frågar vad som är fel. Ätstörningar känns mer skämmigt, något jag inte vill komma fram med riktigt än förrän jag är redo. Detta ger mig dock en anledning att faktiskt börja prata med folk och få dem att engagera sig och till slut kan min "mörka" hemlighet komma fram. Det kanske låter dumt, men som the good girl så är det enklare och mer förväntat att jag ska få ångestattacker än ätstörningar.. Jag ringer hellre till en psykolog för ångestattacker än för ätstörningar...
Jag vill skicka ut ett STORT tack till Kakan... Vad gjorde jag utan dig. Dina ord och din hjälp hjälper mer än du någonsin kan förstå. Jag är så ovan att ha en vän som både ger och tar och den känslan är helt underbar!!!! Din kamp är också helt otroligt. Även fast du ibland ballar ur så är du alltid back on track snart igen. Snart är det två siffrigt som gäller för din del och det finns nog ingen som är så glad för din skull som jag är. Du inspirerar något så enormt. Så tack för att du finns!!!
Bearbetning
Imorse höll jag i min telefon, påväg att ringa ett samtal som verkligen behövs. Nämligen att få hjälp, någon utomstående att prata med innan jag går ut med min hemlighet till mina närmaste. Men jag kunde inte... Vad säger man?! Jag vet ju inte om man måste förklara vad man vill ha hjälp för? Ska göra ett nytt försök till morgonen, förhoppningsvis med större resultat...
Min matlust är även som bortblåst.. Jag är inte sugen på nåt, känner lite hunger ibland men den går snabbt över. Mitt självförtroende är som bortblåst, ser mig själv i spegeln och ser verkligen ett spöke, blek och fet.. Orkar inte heller träna nåt speciellt. Min kompisar glider ifrån mig eftersom jag orkar inte bry mig om deras problem. Jag kan ha skämt bort dem mycket genom att alltid ha vart där för dem, men nu när jag behöver det så drar jag mig tillbaka och då tror jag inte riktigt att de förstår varför..
Bläää!!
