De sociala djuren
Fick för mig att jag skulle äta pizza idag. Vet inte riktigt varför, har egentligen inte direkt råd att köpa en massa hätmmat plus att jag var egentligen inte särskilt sugen eller hungrig för den delen. Mitt "mat-monster" sa dock att jag skulle göra det, och som vanligt så följer jag blind dess kommandon utan att egentligen ha en aning om varför. Ibland kan den släppa ifrån sig nån slags förklaring till beteende som bara fungerar som övertalning till min lilla, lilla motståndssida. Har tvingat i ungefär halva nu men då är det också tvärstopp rent fysiskt nu också. Får ställa in resten i kylskåpet. Köpte även en stor cola, har ingen aning om varför för min kropp har inga som helst cravings på sötsaker idag, jag bara proppar i mig ändå.
Känner mig väldigt nere, ändå finns det ett litet frö inom mig som börjar gro och som bara väntar på att få växa upp ur jorden och slutligen blomma ut i all sin prakt. Jag vill känna mig vacker helt enkelt, jag vill skjuta mitt självförtroende till högre höjder, jag vill kunna ta en komplimang från killar på allvar istället för en desperat kvart-i-tre-invit till sex. Sure, jag är en singeltjej i mina bästa singelår, jag är inte den som direkt är emot one night stands eller andra tillfälliga förbindelser men jag vill kunna gå ut och inte känna mig som "tjockisen", tjockisen som nån råkar få med sig hem, tjockisen som verkar allmänt desperat, tjejen med sött ansikte men kropp som en jävla sumo. Jag vet att min kroppsuppfattning och uppfattning om hur andra ser mig är lite skruvad, men det är för att skydda mig själv. Jag är inte heller desperat eller en slampa, snarare tvärt om, men det beror på ju på just att det är de här tankarna jag har om mig själv plus att jag vet ganska mycket vad som sägs om andra i samma storlek som mig själv. 100 plussare är inte direkt eftertraktade. Då spelar ingen roll om man får kommentarer som "Du är den kompis jag har som ser bäst ut", "Innan jag träffade dig så tyckte jag inte att en överviktig person kunde se bra ut", "Han som är mest fetthatande i världen tycker tom att du har ett vackert ansikte". Allt detta sagt av vänner som bara menar väl genom dessa kommentarer. Ingen av kommentarerna döljer att jag fortfarande är överviktig, fet, tjock, whatever you wanna call it.
Jag vill bli smal för mitt eget bästa, inte för nån annan. Kommer jag in i ett rum så vill jag slippa jämföra mig själv med alla andra för att sen fatta beslutet att jag är fetast, även om jag inte kanske är det. Jag vill kunna få blickar från andra utan att tro att det handlar om min vikt. Let's face it. En stor del av ens eget välmående handlar om att känna sig uppskattad av andra. Visst, jag kan må bra med mig själv och kanske vara den fulaste männiksan i världen, men i slutändan så fungerar det inte så. Vi människor är sociala djur som desperat letar efter någon slags bekräftelse från omvärlden. Omvärlden gör inte direkt detta särskilt lätt för oss överviktiga genom att sätta dagens kroppsideal. Tror att väldigt få genomsnittssvenskar vill uppnå skelett-med-hud-idealet, men man vill kanske inte ritkigt se ut som en övergödd ko redo för slakt heller.
Detta innebär inte att man som "tjockis" ska gå och gömma sig. Jag tänker vara stolt över vem jag är och göra det bästa som jag kan med mig själv. Om jag går ut i stora pölsiga kläder med dålig hållning så kommer jag att uppfattas som en riktigt misslcykad, övervitkig person. Tänker inte heller sätta på mig en kasslerklänning, men man måste komma ihåg att man kan alltid gör det bästa av situationen. Om man känner sig vacker så utsrålar man samma sak och folk kommer ge dig en mycket mer positiv respons. Trust me, it works. Jag tänker nu hoppa in i duschen och sen låta hårfönen och mitt smink göra lite underverk, Mitt mål är att få åtminstone en gillande blick när jag går på bio. Jag vill bevisa för er och för mig själv att det faktiskt fungerar...
Känner mig väldigt nere, ändå finns det ett litet frö inom mig som börjar gro och som bara väntar på att få växa upp ur jorden och slutligen blomma ut i all sin prakt. Jag vill känna mig vacker helt enkelt, jag vill skjuta mitt självförtroende till högre höjder, jag vill kunna ta en komplimang från killar på allvar istället för en desperat kvart-i-tre-invit till sex. Sure, jag är en singeltjej i mina bästa singelår, jag är inte den som direkt är emot one night stands eller andra tillfälliga förbindelser men jag vill kunna gå ut och inte känna mig som "tjockisen", tjockisen som nån råkar få med sig hem, tjockisen som verkar allmänt desperat, tjejen med sött ansikte men kropp som en jävla sumo. Jag vet att min kroppsuppfattning och uppfattning om hur andra ser mig är lite skruvad, men det är för att skydda mig själv. Jag är inte heller desperat eller en slampa, snarare tvärt om, men det beror på ju på just att det är de här tankarna jag har om mig själv plus att jag vet ganska mycket vad som sägs om andra i samma storlek som mig själv. 100 plussare är inte direkt eftertraktade. Då spelar ingen roll om man får kommentarer som "Du är den kompis jag har som ser bäst ut", "Innan jag träffade dig så tyckte jag inte att en överviktig person kunde se bra ut", "Han som är mest fetthatande i världen tycker tom att du har ett vackert ansikte". Allt detta sagt av vänner som bara menar väl genom dessa kommentarer. Ingen av kommentarerna döljer att jag fortfarande är överviktig, fet, tjock, whatever you wanna call it.
Jag vill bli smal för mitt eget bästa, inte för nån annan. Kommer jag in i ett rum så vill jag slippa jämföra mig själv med alla andra för att sen fatta beslutet att jag är fetast, även om jag inte kanske är det. Jag vill kunna få blickar från andra utan att tro att det handlar om min vikt. Let's face it. En stor del av ens eget välmående handlar om att känna sig uppskattad av andra. Visst, jag kan må bra med mig själv och kanske vara den fulaste männiksan i världen, men i slutändan så fungerar det inte så. Vi människor är sociala djur som desperat letar efter någon slags bekräftelse från omvärlden. Omvärlden gör inte direkt detta särskilt lätt för oss överviktiga genom att sätta dagens kroppsideal. Tror att väldigt få genomsnittssvenskar vill uppnå skelett-med-hud-idealet, men man vill kanske inte ritkigt se ut som en övergödd ko redo för slakt heller.
Detta innebär inte att man som "tjockis" ska gå och gömma sig. Jag tänker vara stolt över vem jag är och göra det bästa som jag kan med mig själv. Om jag går ut i stora pölsiga kläder med dålig hållning så kommer jag att uppfattas som en riktigt misslcykad, övervitkig person. Tänker inte heller sätta på mig en kasslerklänning, men man måste komma ihåg att man kan alltid gör det bästa av situationen. Om man känner sig vacker så utsrålar man samma sak och folk kommer ge dig en mycket mer positiv respons. Trust me, it works. Jag tänker nu hoppa in i duschen och sen låta hårfönen och mitt smink göra lite underverk, Mitt mål är att få åtminstone en gillande blick när jag går på bio. Jag vill bevisa för er och för mig själv att det faktiskt fungerar...
Kommentarer
Trackback
