Back on track
Fick lov att flytta bloggen, måste bli mer öppen och kunna prata om allt som ligger i vägen för min viktminskning, annars komer det aldrig funka.. Nu är det trdje gången gillt som det kommer och förstör allt på bara ett år.
Egentligen är det helt sjukt att jag inte kan prata öppet om det med folk som jag känner, men med folk jag inte har en aning om har jag inga problem alls. Det beror nog mycket på min självbild, både den jag har själv och den andra har av mig. Jag är The Good Girl som alla "avgudar" (dont get me wrong), jag klarar allt jag vill, jag är självständig, jag ställer alltid upp för alla mina nära och kommer alltid med bra råd, jag misslyckas inte, jag är felfri och självständig. Det är den bilden jag har byggt upp om mig själv, och det har lyckats.. Det negativa med det här är att man kan inte riva fasaden, man kan inte komma igenom och visa vad som finns under utan man måste stå där och fortsätta fånga de andra när de fallar. Eller måste och måste, jag har helt enkelt valt det själv. Jag vill helt enkelt inte att någon ska komma under den där fasaden, jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa att innerst inne är jag ensam och rädd. Jag är för stolt för det. Det är inte det att jag inte har kompisar som ställer upp, de gör det nog mer än gärna. Problemet är att jag alltid underskattar mina egna problem och tänker alltid "Det finns de som har det värre". Jag är dessutom medveten om att jag är en enorm drama queen som överdriver ganska mycket vilket gör att jag själv tycker att jag överdriver mina egna problem.
Den här bloggen kommer bli lite annorlunda än den förra. Den kommer bli mycket mer anonym och ännu mer personlig. Som en slags terapi för mig själv, en slags hjälp för att jag ska lära mig att öppna mig själv och ta tag i mina egna problem istället för att dränka mig i alla andras när det känns svårt. Jag hoppas en del av er fortsätter läsa ändå och inte tycker att det är för jobbigt. Meningen med bloggen är inte att jag vill höra hur synd det är om mig eller att ni ska behöva ge mig en massa stöd hela tiden. Givetvis får ni det och skulle det hända skulle jag bli överlycklig, men det är inget jag förväntar mig, alla kommentarer värmer ju såklart.
Jag kommer inte skriva "den här gången", som i "Den här gången är det på allvar", "den här gången ska jag gå ner i vikt", "Den här gången kommer bli annorlunda" osv. För det här handlar inte om antal gånger, min resa håller på hela tiden, det gäller bara att försöka styra åt rätt håll.
