misssbrightside

Det här är by far den mest känsliga och avgörande pusselbiten av alla. Det är den pusselbit som har fått mig att inse en hel massa olika saker . Så räkna med riktigt långt.

Det handlar om en person, den person som förmodligen har berört mig mest av alla människor jag träffat och som har haft en stor betydelse i hela min uppväxt. En människa som har gjort mig till den jag är idag, hennes klhet är det få personer som innehar. Jag har aldrig träffat någon med liknande karisma och utstrålning. Hon är den som jag räknar som min största förebild genom tiderna. Jag trodde att detta skulle bli det enklaste inlägget av alla att skriva eftersom det finns så mycket att skriva, men istället finner jag inga ord. Ska försöka mitt bästa, men det är inte lätt att introducera en sån fantstisk människa till några helt okända personer och ändå göra henne rättfärdig.

Min moster, min mammas yngre syster, nummer två i en syskonskara av fyra. Har alltid varit den starka och tuffa. Lite som kärringen mot strömmen. Kom man hem till henne så var det inte ovanligt att hitta knallila gardiner och kanske illröda soffkuddar, det var så hennes stil var; uppseendeväckande och unik. Det stack i ögonen på många, men hon vek inte en tum eftersom det var ju hennes val. Jag kommer ihgå när jag fick sova över hos henne, allt var så häftigt, hon hade en massa kanaler som jag inte hade (min familj var nog bland de sista som enbart hade svt1,2 och kanal 4 som enda kanalutbud). Jag fick sitta uppe länge och kolla på Sex and the city och vänner. Hur coolt som helst. Vi kunde även sitta och prata i flera timmar om allt och inget. Hon hade alltid hur mycket som helst att berätta och lyssnade alltid och gav bra råd när jag hade nåt som tryckte.

Hon fick dessvärre aldrig vara särskilt frisk. Min mamma påpekar alltid att jag är en kopia av henne i extremt många avseenden. Hon var alltid lite överviktig och led av det och hade väldiga problem med maten. Sen så började hon få ledbesvär och andra kramper. En dag så förlorade hon känseln i helva kroppen och ramlade ihop. Efter den händelsen var hon rädd att vara själv så hon flyttade hem till sin mamma, min mormor. Hon hade alltid fifflat lite med vad hon kallade svart magi så som tarotkort, "pratande-bord" osv. Efter att hon blev mer och mer sjuk så var hon övertygad att detta var ett slags straff för att hon hade sysslat med just den svarta-magin vilket gjorde att hon gjorde en helomvändning och blev kristen. Inte sådär extremt jättekristen, men hon läste i biblen och gick i kyrkan, men hon försökte aldrig att tvinga på någon annan sin tro. Jag åkte och hälsade på henne ofta och vi pratade hur mycket som helst, inget förändrades. Vi tyckte allt som oftast lika om det mesta, hade hon varit 20 år yngre hade vi varit bästa vänner.

En dag när jag var och hälsade på hos min farmor så ringde mamma. Hon frågade vart jag var och satt vi borde prata när jag kom hem eftersom min moster hade åkt in på sjukhus. När vi lagt på luren så hade jag en känsla i magen som ej går att beskriva, jag kände bara att jag var tvungen att gå hem så fort som möjligt, allt annat försvann omkring mig. Ni som har upplevt en panikångestattack vet hur det känns minus själva ångesten riktad mot en själv. All luft var borta ur mina lungor. Det var början på april och en riktigt fin vårdag, men ändå kände jag inte luften när jag gick. Det var som att jag var stenfull fast vid medvetande.. När jag kom hem så frågade jag mamma vad det var som var fel och hon berättade lugnt och sansat att läkarna hade upptäckt en tumör i  livmodern. En godartad såklart så det var bara att operera bort hela livmodern så skulle det vara lugnt. Det var andra gången jag fick detta beskedet så jag blev vansinnig och började gråta och skrika, hade ju hört förut med morfar att det var godartat och se vart det ledde honom. Mamma försökte säga att tro på det bästa och inte måla djävulen på väggen direkt. Men jag var så besviken, jag visste vad som skulle ske, jag hade inget som helst hopp kvar den här gången.

Hon blev sjukare och sjukare. Innan hon fick just diagnosen cancer så hade hon gått upp fruktansvärt mycket i vikt och klagat över smärta på diverse ställen som ingen läkare kunde svara på. När hon började med cellgifterna så upplevde vi samma sak som med morfar, hon började krympa drastiskt och tappa allt hår. Jag ville så gärna häsla på henne, jag ville vara där för henne. Men bara jag kom i närheten av huset så bröt jag ihop. Jag försökte gå till kuratorn för att få hjälp med det och prata om det, men ingen ville hjälpa mig. Allt gick väldigt fort. Med morfar tog det två år och med henne bara ett par månader..

Samma vecka eller veckan efter som jag hade fått reda på att min dåvarande pojkvän hade vart otrogen så var han och jag i "Storstan" för att kolla på bio och handla. Min mamma ringde och sa att min moster hade åkt in på sjukhus där tidigare på dagen, detta var nu inget ovanligt. Men när man vet att man ändå befinner sig i samma stad som henne så hade det kanske kännts bättre att hälsa på. Istället åkte vi till mina föräldrars sommarstuga där de var och spela lite kort och drack. När vi lämnat dem så åkte vi till min kille för att hämta lite saker och medan han var inne och hämtade sakerna så ringde mamma och grät och frågade om vi inte kunde komma tillbaka och hämta dom eftersom min moster hade bivit sämre. Alla i syskonskaran hade druckit så vi trängde ihop oss 7 personer i min svärmos stora jeep med mig i bakluckan och åkte ner tillbaka till storstan (ca 10 mil bort).


Vi satt i väntrummet, hon hade lagts i salen där man ligger om man ska till att dö. Sjuksystrarna försökte förbereda oss på det värsta. Vet ni hur det känns att sitta i det där rummet? Vi fick bara gå in några i taget och vi var ändå en tapper skara på 7 personer. När det var min tur så kunde jag inte. Jag kunde inte förmå mig att gå in dit och se henne ligga där och dra sina sista andetag. Jag kommer ihåg att alla frågade mig hur det var, världens onödigaste fråga i just det sammanhanget. Klart som fan att det inte var bra. Min idol, min förbild och en av mina närmsta vänner låg där inne i väntan på att få falla in i den eviga sömnen. Jag kände mig så liten och ynklig och samtidigt jävligt förbannad på att skulle behöva vara så. Efter ett tag fick vi åka hem eftersom de ändå inte trodde att det skulle hända nåt så de sa åt oss att komma tillbaka dagen efter. Mormor hade glömt sin jacka därinne så jag följde till sluit med henne in för att hämta den. Där låg hon, helt utslagen på en brist med ett lakan över sig och en massa maskiner inkopplade. det är så mycket man vill säga i såna tillfällen, men få ord kommer fram. Hur tar man det slutgiltiga avskedet egentligen? Hon sa "Hej Martina, kom och sätt dig här". Jag gick som i trans fram till britsen och hon tog min hand. Vi sa inte ett enda ord till varandra, det behövdes inte. Det var som att det genomfördes mellan våra händer. Jag visste att det var sista  gången jag skulle få se henne, men jag kände hennes trygghet. Hon trodde ju att Gud skulle vänta där på henne och att det skulle bli skönt att slippa undan all smärta som hon kännt i så många år.


Morgonen efter så ringde mamma och berättade att hon tagit sitt sista andetag i min mammas armar. Jag gick upp ur sängen, jag grät inte ens. Kollade ut genom fönstret och det var en riktigt vacker dag, solen sken från en klarblå himmel. Detta gjorde mig så oerhört förbannad, en sorgedag som denna skulle det ta mig fan inte vara fint väder. Jag var helt frustrerad och kännde sån oerhörd ilska och sökte efter nåt att kasta i golvet. Senare insåg jag, utan att låta klyshig, att en av de finaste änglarna som vandrat här på våran jord hade äntligen hittat hem igen och detta firade himlen med att öppna upp sig och visa sin bästa sida.


Är det inte hemskt synd att så unga människor ska dras ifrån oss alldeles för tidigt. Hon var 39 år, hon fick inte ens uppleva sin 40:de födelsedag. Detta har lärt mig att ta vara på det man har, man vet aldrig när det tar slut. Allt kan hända när som helst, glöm aldrig det.

Jag ska försöka och bli klar med alla pusselbitar idag eller imorron.. Imorron påbörjar jag ett litet projekt nämligen och vill då ha klarat upp mitt förflutna. Projektet handlar inte direkt om mat eller vikt, men det är en liten grej jag vill prova på och istället för att skapa en helt ny blogg så tar jag helt enkelt denna till förfogande. den lilla ledtråden jag kan ge er är att mitt alias "Misss Brighside" passar extremt bra till just detta!

Så nu kommer det bli mycket för er att läsa, på både gott och ont.


ENJOY!

Efter att jag skrev inlägget om första pusselbiten så drömde jag en dröm. När jag skrev det inlägget så rev det upp gamla sår och minnen och det gjorde oerhört ont. På natten drömde jag oroliga drömmar om allt möjligt. Mitt i drömmen så dyker just min morfar upp och börjar prata med mig. Jag kommer inte ihåg ett dugg av vad han sa, men bara känslan kändes oerhört trygg och lugnande, som sen gick över i frustration för att jag var tvungen att se honom när jag var på ett mindre bra humör istället för att vara vanliga, positiva jag.. Men han var där i sin blåa skjorta med hängslen och var lika full av bus som han var innan han blev sjuk. Skönt att ajg kommer ihåg honom som den han var innan och inte den han blev efter alla cellgifter och plågor, smal som ett skelett och alldeles kritvit. Vet ni vad han sa bara ett par timmar innan han tog sitt sista andetag? Han vaknade upp ur sin sjuk-sömn och kollade på hela sin familj som satt runt honom och sa med ett leende "Varför sitter ni här för? Jag kommer inte försvinna än på ett tag om ni tror det, så lätt blir ni inte kvitt mig", så var han hela sin sjukdom, aldrig ett enda klagomål utan bara positivt framåtseende.

Tror ni att man kan få "besök" i drömmarna från andra dimensioner eller tror ni bara att det är vårt undermedvetna som spelar oss ett spratt? Jag väljer att tro på besöksteorin, den känns bättre, och det känns onödigt att tänka negativt när man ändå inte kan bevisa om det är sant eller inte.

Jag vet att allt kommer låta ganska dumt. Det finns säkert folk som varit med om värre saker och som lever i värre situationer. Men alla har vi våra individuella problem och konflikter som hela tiden påverkar oss åt båda hållen. Jag är ju en stark anhängare av ödet, fast på mitt eget speciella sätt så jag tror attganska mycket är förutbestämt men att det är fullt möjligt att göra nåt åt det. Mitt motto här i livet är trots allt "Universum konspierar till min fördel". Jag tror vi har kraften inom oss att göra stora saker, bara att vi måste förstå det. Jag tror också att vi har vissa förutbestämda mål här i livet, tex påverkan av personer, handlingar vi gör som omedvetet blir större än vad vi tror osv. Jag antar att jag är ganska filosofisk av mig för detta är nåt jag tänker på ofta. Har även börjat läsa en ny bok nu, ´jag tror att den kommer ha en stor påverkan på mitt liv, så när jag ser resultat så kommer jag berätta direkt.

Jag har fem pusselbitar, de fem bitarna som jag tror har haft störst påverkan på det jag är idag.

Den första är ganska länge sen när jag nyss var påväg att stiga in i tonåren, då allt är ganska jobbigt som det är. Året var nog ganska exakt 2000, det var då allt började. Farmor fick en propp i hjärnan och tappade synen och min allra älskade morfar fick cancer. Godartad prostatacancer var det, bara att operera bort så skulle ha vara frisk som en nötkärna sen. Riktigt så blev det inte. Farmor fick lov att flytta ut ur sitt hus och min familj valde att sälja vårt hus och flytta in i hennes gamla. Även fast det inte alls var särskilt långt vi flyttade så blev det så fel, jag hade min bästa kompis på samma gata tidigare osv. Hela familjen blev helt plötsligt orolig och inte så stabil. Den hade visserligen inte vart särskilt stabil innan heller eftersom mina föräldrar flyttat isär ett par gånger tidigare, men nu blev det en tydlig skillnad.

Morfar blev aldrig frisk, tvärtom, han blev bara sjukare och sjukare. Han plågades mer och mer tills en dag, två år senare, då hans familj ombads att åka ner för att vaka de sista timmarna med honom. Samtalet jag fick dagen efter av min mamma var verkligen inte roligt. Min älskade morfar var borta, ljusskenet. Man såg honom aldrig särskilt arg. Han var jättegullig mot min mormor osv. Eller vad vet jag egentligen, jag var nog för liten för att göra nåt annat än att avguda honom. Begravningen var hemsk, men det antar jag väl att alla begravningar är på ett eller annat sätt. Som tur var så hade min moster flyttat in hos min mormor så att hon slapp vara helt själv.
Mamma påverkades starkt av detta då hon alltid varit pappas flicka, som tur var så hade mamma sina syskon och oss, hennes egna familj, att förlita sig på. Särskilt hennes äldsta syster, näst äldst i syskonskaran efter henne, de två hade alltid suttit ihop och gjort saker tillsammans.

Jag hade mest mina egna problem på den tiden med dåligt självförtroende och allmänt dravel som alltid uppstår i tonåren. Hade ju mina små ätstörningar även då. Hetsåt, tröståt, sällskapsåt, åt bara för att osv. Kände även stor sympati för båda mina föräldrar som båda genomled stora kriser i sina liv. Mamma för att nyss ha förlorat en förälder och för pappa som nu blitivt huvudansvarig för att ta hand om farmor och alla hennes krav som hennes sjukdom krävde.


För ca ett år sen när jag jobbade som servitris/bartender på ett lokalt hotell i min hemstad så kom jag att prata med en man. Jag kommer från ett litet ställe där alla känner alla och självklart visste han ungefär hela min famlijehistoria och så började han prata om min morfar, han sa såhär:

""Jag känner både din pappa och din mamma och de är bra människor båda två. Men jag kände även din morfar och hans bror, och om du nån gång ens blir hälften så bra som vad de var så kommer du komma hur långt du vill här i livet, jag jobbar med människor (han har hand om alla nya i järnverket) och möter nya varje dag, detta har gjort mig till en god människokännare och jag märker bara på din utsrålning att du är på god väg. Din morfar hade samma utstrålning och likaså hans bror. De två var en av anledningarna man ens orkade fortsätta när allt var som svårast, hade man ingen lust att gå till arbetet så visste man ändå att de var där och förgyllde dagen. De hade aldrig långt  från skratt och kunde muntra upp vem som helst. Det var tragiskt vad som hände dem båda. Men du ska skatta dig lycklig som överhuvudtaget har de generna i dej, ta vara på dom."


Morfar dog på grund av cancer som spridit sig i hela kroppen, på sina sista rögnten så visade det sig att han hade tumörer full hjärnan. Hans bror gick också ett tragiskt öde till mötes, han blev överkörd, påbackad, av en stor truck på sin arbetsplats. Ibland känns det verkligen inte rättsvist att de människor som anses bra och som påverkar såpass många liv på ett mycket positivt sätt ska behöva tas ifrån oss tidigare än andra. Jag är dock mycket stolt över att vara släkt med dessa två personer och ska ta vara på de egenskaper jag känner att jag har fått ärva av dem. Nämligen sympati, empati och positiv påverkan på folk.

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag ska ta dagen som den kommer framöver, och självklart saker som de kommer också. De fyra senaste åren som gått har varit väldigt omvälvande för min del och jag känner att jag behlver få ett avslut för att kunna gå vidare. Just därför kommer jag här i bloggen dra upp de saker som har till viss del bidragit till att allt blivit som det blivit framöver. Jag vet inget bättre forum än detta att ta upp det i när jag vet att jag såna stöttande läsare som alltid finns där när jag behöver det som mest och som inte på nåt sätt dömmer mig som person.
  Så min tanke är att om jag får skriva av mig om det så kan jag släppa allt och gå vidare sen.

Ja just det! Ville även säga att jag saknat er! Särskilt dig Kakan, en av mina pusselbitar kommer nog förklara det på ett särskilt sätt..