misssbrightside

Jag vet att allt kommer låta ganska dumt. Det finns säkert folk som varit med om värre saker och som lever i värre situationer. Men alla har vi våra individuella problem och konflikter som hela tiden påverkar oss åt båda hållen. Jag är ju en stark anhängare av ödet, fast på mitt eget speciella sätt så jag tror attganska mycket är förutbestämt men att det är fullt möjligt att göra nåt åt det. Mitt motto här i livet är trots allt "Universum konspierar till min fördel". Jag tror vi har kraften inom oss att göra stora saker, bara att vi måste förstå det. Jag tror också att vi har vissa förutbestämda mål här i livet, tex påverkan av personer, handlingar vi gör som omedvetet blir större än vad vi tror osv. Jag antar att jag är ganska filosofisk av mig för detta är nåt jag tänker på ofta. Har även börjat läsa en ny bok nu, ´jag tror att den kommer ha en stor påverkan på mitt liv, så när jag ser resultat så kommer jag berätta direkt.

Jag har fem pusselbitar, de fem bitarna som jag tror har haft störst påverkan på det jag är idag.

Den första är ganska länge sen när jag nyss var påväg att stiga in i tonåren, då allt är ganska jobbigt som det är. Året var nog ganska exakt 2000, det var då allt började. Farmor fick en propp i hjärnan och tappade synen och min allra älskade morfar fick cancer. Godartad prostatacancer var det, bara att operera bort så skulle ha vara frisk som en nötkärna sen. Riktigt så blev det inte. Farmor fick lov att flytta ut ur sitt hus och min familj valde att sälja vårt hus och flytta in i hennes gamla. Även fast det inte alls var särskilt långt vi flyttade så blev det så fel, jag hade min bästa kompis på samma gata tidigare osv. Hela familjen blev helt plötsligt orolig och inte så stabil. Den hade visserligen inte vart särskilt stabil innan heller eftersom mina föräldrar flyttat isär ett par gånger tidigare, men nu blev det en tydlig skillnad.

Morfar blev aldrig frisk, tvärtom, han blev bara sjukare och sjukare. Han plågades mer och mer tills en dag, två år senare, då hans familj ombads att åka ner för att vaka de sista timmarna med honom. Samtalet jag fick dagen efter av min mamma var verkligen inte roligt. Min älskade morfar var borta, ljusskenet. Man såg honom aldrig särskilt arg. Han var jättegullig mot min mormor osv. Eller vad vet jag egentligen, jag var nog för liten för att göra nåt annat än att avguda honom. Begravningen var hemsk, men det antar jag väl att alla begravningar är på ett eller annat sätt. Som tur var så hade min moster flyttat in hos min mormor så att hon slapp vara helt själv.
Mamma påverkades starkt av detta då hon alltid varit pappas flicka, som tur var så hade mamma sina syskon och oss, hennes egna familj, att förlita sig på. Särskilt hennes äldsta syster, näst äldst i syskonskaran efter henne, de två hade alltid suttit ihop och gjort saker tillsammans.

Jag hade mest mina egna problem på den tiden med dåligt självförtroende och allmänt dravel som alltid uppstår i tonåren. Hade ju mina små ätstörningar även då. Hetsåt, tröståt, sällskapsåt, åt bara för att osv. Kände även stor sympati för båda mina föräldrar som båda genomled stora kriser i sina liv. Mamma för att nyss ha förlorat en förälder och för pappa som nu blitivt huvudansvarig för att ta hand om farmor och alla hennes krav som hennes sjukdom krävde.


För ca ett år sen när jag jobbade som servitris/bartender på ett lokalt hotell i min hemstad så kom jag att prata med en man. Jag kommer från ett litet ställe där alla känner alla och självklart visste han ungefär hela min famlijehistoria och så började han prata om min morfar, han sa såhär:

""Jag känner både din pappa och din mamma och de är bra människor båda två. Men jag kände även din morfar och hans bror, och om du nån gång ens blir hälften så bra som vad de var så kommer du komma hur långt du vill här i livet, jag jobbar med människor (han har hand om alla nya i järnverket) och möter nya varje dag, detta har gjort mig till en god människokännare och jag märker bara på din utsrålning att du är på god väg. Din morfar hade samma utstrålning och likaså hans bror. De två var en av anledningarna man ens orkade fortsätta när allt var som svårast, hade man ingen lust att gå till arbetet så visste man ändå att de var där och förgyllde dagen. De hade aldrig långt  från skratt och kunde muntra upp vem som helst. Det var tragiskt vad som hände dem båda. Men du ska skatta dig lycklig som överhuvudtaget har de generna i dej, ta vara på dom."


Morfar dog på grund av cancer som spridit sig i hela kroppen, på sina sista rögnten så visade det sig att han hade tumörer full hjärnan. Hans bror gick också ett tragiskt öde till mötes, han blev överkörd, påbackad, av en stor truck på sin arbetsplats. Ibland känns det verkligen inte rättsvist att de människor som anses bra och som påverkar såpass många liv på ett mycket positivt sätt ska behöva tas ifrån oss tidigare än andra. Jag är dock mycket stolt över att vara släkt med dessa två personer och ska ta vara på de egenskaper jag känner att jag har fått ärva av dem. Nämligen sympati, empati och positiv påverkan på folk.