misssbrightside

Det här inlägget känns till viss del lite fel att skriva med tanke på att jag har börjat om nu och det finns någon ny i mitt liv.
Men det kommer iaf handla om mitt första riktiga förhållande.

Jag har alltid kännt mig lite större än alla andra. Det kanske inte har varit så, men jag har aldrig haft någon riktigt framgång med killar. Jag har alltid umgåtts med "den snygga tjejen", vart side-kicken så att säga. Det var många gånger jag tvivlade på att jag någonsin skulle få nån, trots min ringa ålder. Sen vände det lite och jag fick väl några tillfälliga "pojkvänner", ingenting på riktigt plus att de kunde inte vara mongama vilket körde mitt självförtroende i botten. Sen på en fest så gick det lite fel, väldigt mycket alkohol och en kille. Tydligen hade vi haft sex, utomhus där ganska många kunde se, jag var för full för att minnas. Jag klassar det inte som övergrepp för jag var säkert med på det, bara det att jag inte riktigt tänkte på omständigheterna. Efteråt så skämdes jag så otroligt mycket och kände att jag hade gått för långt.
  Nån månad efter det så stötte jag ihop med en kille på en fest, hade hört allt för mycket mindre bra saker om honom men aldrig sett honom. Det slutade med att jag och han efterfestade lite tillsammans. Det ena ledde till det andra och snart var vi ett par. Ett sånt där jättejobbigt överkärt par. Jag sög i mig all uppmärksamhet som jag bara kunde. Han var helt underbar och gav mig komplimanger så ofta han bara kunde och fick mig verkligen att känna mig som en prinsessa.
  Han bodde i egen lägenhet medan jag bodde kvar hemma hos föräldrarna. Sov hos honom så ofta jag bara kunde och på somrarna så bodde jag där, det vill säga de två somrarna som vi var tillsammans. Efter sju månader tillsammans så bytte vi ringar, jag vill inte kalla det för förlovning eftersom det vet man inte så mycket om just då.. Men vi kan kalla det löftesringar. Allt kändes bra. Jag visste väl att han var inte världens bästa på många sätt, men han avgudade mig och det fick räcka.
  Jag visste att han hade kontakt med en tjej över internet vis olika communitys. Fine for me, han måste ju få ha tjejkompisar. Och så mycket som han då pratade om att jag var hela hans värld osv så tyckte jag verkligen inte att det var någon fara. Tyckte dock att det var lite konstigt att de bara skrev mail med varandra och inte i öppna gästböcker. Det hände mer och mer saker som gjorde att jag blev suspekt. Han kommenterade ett kort där hon stod i en dusch iförd bikini på ett ganska olämpligt sätt. Behöver jag nämna att hon var supersmal?
   En dag när jag skulle iväg på mitt sommarjobb så hade han redan åkt, såg att han hade glömt logga ut från sitt konto och jag kunde inte behärska mig själv utan läste vad de hade mailat till varandra. Jag ville liksom bekräfta att allt var okej. Det var det inte. Jag tänker inte ens nämna vad exakt de skrev men det var väldigt sexuellt och saker som "Jag kan inte sluta tänka på den natten" osv. Jag gick raka vägen inte på toa och spydde. Jag har aldrig blivit så äcklad i hela mitt liv. Men det var bara att bita ihop och åka iväg på jobbet och ta hand om de små barnen. 
  När jag kom hem så sa jag ingenting utan låtsades som att allt var som vanligt. Jag skämdes helt enkelt över att jag hade snokat, jag byggde upp skammen så mycket att jag till slut tyckte att det var mitt eget fel. Ju längre tid det gick ju mer skamligt kändes det att ta upp det. Sen hände pusselbit nummer 3 vilket gjorde att jag inte orkade ta tag i det utan tänkte att jag skulle vänta ett år och om jag inte tänkte på det än så skulle jag ta tag i det då.. Sen kände jag även skammen över att det inte var så perfekt som jag trodde att det skulle vara, och jag var för stolt för att visa att nåt var fel eftersom jag alltid vill framstå som den framgångsrika och perfekta

När jag väl tog beslutet att konfrontera honom ca ett och ett halvt år senare så visade det sig att han inte hade nån värst lust att erkänna samtidigt som två av mina allra bästa vänner hade vetat om det hela tiden men inte vågat berätta för mig eftersom de trodde att själva källan som de hört det från inte var pålitlig.

Ungefär där så slutade jag lita på folk.