Pusselbit nr 3
Det här är by far den mest känsliga och avgörande pusselbiten av alla. Det är den pusselbit som har fått mig att inse en hel massa olika saker . Så räkna med riktigt långt.
Det handlar om en person, den person som förmodligen har berört mig mest av alla människor jag träffat och som har haft en stor betydelse i hela min uppväxt. En människa som har gjort mig till den jag är idag, hennes klhet är det få personer som innehar. Jag har aldrig träffat någon med liknande karisma och utstrålning. Hon är den som jag räknar som min största förebild genom tiderna. Jag trodde att detta skulle bli det enklaste inlägget av alla att skriva eftersom det finns så mycket att skriva, men istället finner jag inga ord. Ska försöka mitt bästa, men det är inte lätt att introducera en sån fantstisk människa till några helt okända personer och ändå göra henne rättfärdig.
Min moster, min mammas yngre syster, nummer två i en syskonskara av fyra. Har alltid varit den starka och tuffa. Lite som kärringen mot strömmen. Kom man hem till henne så var det inte ovanligt att hitta knallila gardiner och kanske illröda soffkuddar, det var så hennes stil var; uppseendeväckande och unik. Det stack i ögonen på många, men hon vek inte en tum eftersom det var ju hennes val. Jag kommer ihgå när jag fick sova över hos henne, allt var så häftigt, hon hade en massa kanaler som jag inte hade (min familj var nog bland de sista som enbart hade svt1,2 och kanal 4 som enda kanalutbud). Jag fick sitta uppe länge och kolla på Sex and the city och vänner. Hur coolt som helst. Vi kunde även sitta och prata i flera timmar om allt och inget. Hon hade alltid hur mycket som helst att berätta och lyssnade alltid och gav bra råd när jag hade nåt som tryckte.
Hon fick dessvärre aldrig vara särskilt frisk. Min mamma påpekar alltid att jag är en kopia av henne i extremt många avseenden. Hon var alltid lite överviktig och led av det och hade väldiga problem med maten. Sen så började hon få ledbesvär och andra kramper. En dag så förlorade hon känseln i helva kroppen och ramlade ihop. Efter den händelsen var hon rädd att vara själv så hon flyttade hem till sin mamma, min mormor. Hon hade alltid fifflat lite med vad hon kallade svart magi så som tarotkort, "pratande-bord" osv. Efter att hon blev mer och mer sjuk så var hon övertygad att detta var ett slags straff för att hon hade sysslat med just den svarta-magin vilket gjorde att hon gjorde en helomvändning och blev kristen. Inte sådär extremt jättekristen, men hon läste i biblen och gick i kyrkan, men hon försökte aldrig att tvinga på någon annan sin tro. Jag åkte och hälsade på henne ofta och vi pratade hur mycket som helst, inget förändrades. Vi tyckte allt som oftast lika om det mesta, hade hon varit 20 år yngre hade vi varit bästa vänner.
En dag när jag var och hälsade på hos min farmor så ringde mamma. Hon frågade vart jag var och satt vi borde prata när jag kom hem eftersom min moster hade åkt in på sjukhus. När vi lagt på luren så hade jag en känsla i magen som ej går att beskriva, jag kände bara att jag var tvungen att gå hem så fort som möjligt, allt annat försvann omkring mig. Ni som har upplevt en panikångestattack vet hur det känns minus själva ångesten riktad mot en själv. All luft var borta ur mina lungor. Det var början på april och en riktigt fin vårdag, men ändå kände jag inte luften när jag gick. Det var som att jag var stenfull fast vid medvetande.. När jag kom hem så frågade jag mamma vad det var som var fel och hon berättade lugnt och sansat att läkarna hade upptäckt en tumör i livmodern. En godartad såklart så det var bara att operera bort hela livmodern så skulle det vara lugnt. Det var andra gången jag fick detta beskedet så jag blev vansinnig och började gråta och skrika, hade ju hört förut med morfar att det var godartat och se vart det ledde honom. Mamma försökte säga att tro på det bästa och inte måla djävulen på väggen direkt. Men jag var så besviken, jag visste vad som skulle ske, jag hade inget som helst hopp kvar den här gången.
Hon blev sjukare och sjukare. Innan hon fick just diagnosen cancer så hade hon gått upp fruktansvärt mycket i vikt och klagat över smärta på diverse ställen som ingen läkare kunde svara på. När hon började med cellgifterna så upplevde vi samma sak som med morfar, hon började krympa drastiskt och tappa allt hår. Jag ville så gärna häsla på henne, jag ville vara där för henne. Men bara jag kom i närheten av huset så bröt jag ihop. Jag försökte gå till kuratorn för att få hjälp med det och prata om det, men ingen ville hjälpa mig. Allt gick väldigt fort. Med morfar tog det två år och med henne bara ett par månader..
Samma vecka eller veckan efter som jag hade fått reda på att min dåvarande pojkvän hade vart otrogen så var han och jag i "Storstan" för att kolla på bio och handla. Min mamma ringde och sa att min moster hade åkt in på sjukhus där tidigare på dagen, detta var nu inget ovanligt. Men när man vet att man ändå befinner sig i samma stad som henne så hade det kanske kännts bättre att hälsa på. Istället åkte vi till mina föräldrars sommarstuga där de var och spela lite kort och drack. När vi lämnat dem så åkte vi till min kille för att hämta lite saker och medan han var inne och hämtade sakerna så ringde mamma och grät och frågade om vi inte kunde komma tillbaka och hämta dom eftersom min moster hade bivit sämre. Alla i syskonskaran hade druckit så vi trängde ihop oss 7 personer i min svärmos stora jeep med mig i bakluckan och åkte ner tillbaka till storstan (ca 10 mil bort).
Vi satt i väntrummet, hon hade lagts i salen där man ligger om man ska till att dö. Sjuksystrarna försökte förbereda oss på det värsta. Vet ni hur det känns att sitta i det där rummet? Vi fick bara gå in några i taget och vi var ändå en tapper skara på 7 personer. När det var min tur så kunde jag inte. Jag kunde inte förmå mig att gå in dit och se henne ligga där och dra sina sista andetag. Jag kommer ihåg att alla frågade mig hur det var, världens onödigaste fråga i just det sammanhanget. Klart som fan att det inte var bra. Min idol, min förbild och en av mina närmsta vänner låg där inne i väntan på att få falla in i den eviga sömnen. Jag kände mig så liten och ynklig och samtidigt jävligt förbannad på att skulle behöva vara så. Efter ett tag fick vi åka hem eftersom de ändå inte trodde att det skulle hända nåt så de sa åt oss att komma tillbaka dagen efter. Mormor hade glömt sin jacka därinne så jag följde till sluit med henne in för att hämta den. Där låg hon, helt utslagen på en brist med ett lakan över sig och en massa maskiner inkopplade. det är så mycket man vill säga i såna tillfällen, men få ord kommer fram. Hur tar man det slutgiltiga avskedet egentligen? Hon sa "Hej Martina, kom och sätt dig här". Jag gick som i trans fram till britsen och hon tog min hand. Vi sa inte ett enda ord till varandra, det behövdes inte. Det var som att det genomfördes mellan våra händer. Jag visste att det var sista gången jag skulle få se henne, men jag kände hennes trygghet. Hon trodde ju att Gud skulle vänta där på henne och att det skulle bli skönt att slippa undan all smärta som hon kännt i så många år.
Morgonen efter så ringde mamma och berättade att hon tagit sitt sista andetag i min mammas armar. Jag gick upp ur sängen, jag grät inte ens. Kollade ut genom fönstret och det var en riktigt vacker dag, solen sken från en klarblå himmel. Detta gjorde mig så oerhört förbannad, en sorgedag som denna skulle det ta mig fan inte vara fint väder. Jag var helt frustrerad och kännde sån oerhörd ilska och sökte efter nåt att kasta i golvet. Senare insåg jag, utan att låta klyshig, att en av de finaste änglarna som vandrat här på våran jord hade äntligen hittat hem igen och detta firade himlen med att öppna upp sig och visa sin bästa sida.
Är det inte hemskt synd att så unga människor ska dras ifrån oss alldeles för tidigt. Hon var 39 år, hon fick inte ens uppleva sin 40:de födelsedag. Detta har lärt mig att ta vara på det man har, man vet aldrig när det tar slut. Allt kan hända när som helst, glöm aldrig det.
Det handlar om en person, den person som förmodligen har berört mig mest av alla människor jag träffat och som har haft en stor betydelse i hela min uppväxt. En människa som har gjort mig till den jag är idag, hennes klhet är det få personer som innehar. Jag har aldrig träffat någon med liknande karisma och utstrålning. Hon är den som jag räknar som min största förebild genom tiderna. Jag trodde att detta skulle bli det enklaste inlägget av alla att skriva eftersom det finns så mycket att skriva, men istället finner jag inga ord. Ska försöka mitt bästa, men det är inte lätt att introducera en sån fantstisk människa till några helt okända personer och ändå göra henne rättfärdig.
Min moster, min mammas yngre syster, nummer två i en syskonskara av fyra. Har alltid varit den starka och tuffa. Lite som kärringen mot strömmen. Kom man hem till henne så var det inte ovanligt att hitta knallila gardiner och kanske illröda soffkuddar, det var så hennes stil var; uppseendeväckande och unik. Det stack i ögonen på många, men hon vek inte en tum eftersom det var ju hennes val. Jag kommer ihgå när jag fick sova över hos henne, allt var så häftigt, hon hade en massa kanaler som jag inte hade (min familj var nog bland de sista som enbart hade svt1,2 och kanal 4 som enda kanalutbud). Jag fick sitta uppe länge och kolla på Sex and the city och vänner. Hur coolt som helst. Vi kunde även sitta och prata i flera timmar om allt och inget. Hon hade alltid hur mycket som helst att berätta och lyssnade alltid och gav bra råd när jag hade nåt som tryckte.
Hon fick dessvärre aldrig vara särskilt frisk. Min mamma påpekar alltid att jag är en kopia av henne i extremt många avseenden. Hon var alltid lite överviktig och led av det och hade väldiga problem med maten. Sen så började hon få ledbesvär och andra kramper. En dag så förlorade hon känseln i helva kroppen och ramlade ihop. Efter den händelsen var hon rädd att vara själv så hon flyttade hem till sin mamma, min mormor. Hon hade alltid fifflat lite med vad hon kallade svart magi så som tarotkort, "pratande-bord" osv. Efter att hon blev mer och mer sjuk så var hon övertygad att detta var ett slags straff för att hon hade sysslat med just den svarta-magin vilket gjorde att hon gjorde en helomvändning och blev kristen. Inte sådär extremt jättekristen, men hon läste i biblen och gick i kyrkan, men hon försökte aldrig att tvinga på någon annan sin tro. Jag åkte och hälsade på henne ofta och vi pratade hur mycket som helst, inget förändrades. Vi tyckte allt som oftast lika om det mesta, hade hon varit 20 år yngre hade vi varit bästa vänner.
En dag när jag var och hälsade på hos min farmor så ringde mamma. Hon frågade vart jag var och satt vi borde prata när jag kom hem eftersom min moster hade åkt in på sjukhus. När vi lagt på luren så hade jag en känsla i magen som ej går att beskriva, jag kände bara att jag var tvungen att gå hem så fort som möjligt, allt annat försvann omkring mig. Ni som har upplevt en panikångestattack vet hur det känns minus själva ångesten riktad mot en själv. All luft var borta ur mina lungor. Det var början på april och en riktigt fin vårdag, men ändå kände jag inte luften när jag gick. Det var som att jag var stenfull fast vid medvetande.. När jag kom hem så frågade jag mamma vad det var som var fel och hon berättade lugnt och sansat att läkarna hade upptäckt en tumör i livmodern. En godartad såklart så det var bara att operera bort hela livmodern så skulle det vara lugnt. Det var andra gången jag fick detta beskedet så jag blev vansinnig och började gråta och skrika, hade ju hört förut med morfar att det var godartat och se vart det ledde honom. Mamma försökte säga att tro på det bästa och inte måla djävulen på väggen direkt. Men jag var så besviken, jag visste vad som skulle ske, jag hade inget som helst hopp kvar den här gången.
Hon blev sjukare och sjukare. Innan hon fick just diagnosen cancer så hade hon gått upp fruktansvärt mycket i vikt och klagat över smärta på diverse ställen som ingen läkare kunde svara på. När hon började med cellgifterna så upplevde vi samma sak som med morfar, hon började krympa drastiskt och tappa allt hår. Jag ville så gärna häsla på henne, jag ville vara där för henne. Men bara jag kom i närheten av huset så bröt jag ihop. Jag försökte gå till kuratorn för att få hjälp med det och prata om det, men ingen ville hjälpa mig. Allt gick väldigt fort. Med morfar tog det två år och med henne bara ett par månader..
Samma vecka eller veckan efter som jag hade fått reda på att min dåvarande pojkvän hade vart otrogen så var han och jag i "Storstan" för att kolla på bio och handla. Min mamma ringde och sa att min moster hade åkt in på sjukhus där tidigare på dagen, detta var nu inget ovanligt. Men när man vet att man ändå befinner sig i samma stad som henne så hade det kanske kännts bättre att hälsa på. Istället åkte vi till mina föräldrars sommarstuga där de var och spela lite kort och drack. När vi lämnat dem så åkte vi till min kille för att hämta lite saker och medan han var inne och hämtade sakerna så ringde mamma och grät och frågade om vi inte kunde komma tillbaka och hämta dom eftersom min moster hade bivit sämre. Alla i syskonskaran hade druckit så vi trängde ihop oss 7 personer i min svärmos stora jeep med mig i bakluckan och åkte ner tillbaka till storstan (ca 10 mil bort).
Vi satt i väntrummet, hon hade lagts i salen där man ligger om man ska till att dö. Sjuksystrarna försökte förbereda oss på det värsta. Vet ni hur det känns att sitta i det där rummet? Vi fick bara gå in några i taget och vi var ändå en tapper skara på 7 personer. När det var min tur så kunde jag inte. Jag kunde inte förmå mig att gå in dit och se henne ligga där och dra sina sista andetag. Jag kommer ihåg att alla frågade mig hur det var, världens onödigaste fråga i just det sammanhanget. Klart som fan att det inte var bra. Min idol, min förbild och en av mina närmsta vänner låg där inne i väntan på att få falla in i den eviga sömnen. Jag kände mig så liten och ynklig och samtidigt jävligt förbannad på att skulle behöva vara så. Efter ett tag fick vi åka hem eftersom de ändå inte trodde att det skulle hända nåt så de sa åt oss att komma tillbaka dagen efter. Mormor hade glömt sin jacka därinne så jag följde till sluit med henne in för att hämta den. Där låg hon, helt utslagen på en brist med ett lakan över sig och en massa maskiner inkopplade. det är så mycket man vill säga i såna tillfällen, men få ord kommer fram. Hur tar man det slutgiltiga avskedet egentligen? Hon sa "Hej Martina, kom och sätt dig här". Jag gick som i trans fram till britsen och hon tog min hand. Vi sa inte ett enda ord till varandra, det behövdes inte. Det var som att det genomfördes mellan våra händer. Jag visste att det var sista gången jag skulle få se henne, men jag kände hennes trygghet. Hon trodde ju att Gud skulle vänta där på henne och att det skulle bli skönt att slippa undan all smärta som hon kännt i så många år.
Morgonen efter så ringde mamma och berättade att hon tagit sitt sista andetag i min mammas armar. Jag gick upp ur sängen, jag grät inte ens. Kollade ut genom fönstret och det var en riktigt vacker dag, solen sken från en klarblå himmel. Detta gjorde mig så oerhört förbannad, en sorgedag som denna skulle det ta mig fan inte vara fint väder. Jag var helt frustrerad och kännde sån oerhörd ilska och sökte efter nåt att kasta i golvet. Senare insåg jag, utan att låta klyshig, att en av de finaste änglarna som vandrat här på våran jord hade äntligen hittat hem igen och detta firade himlen med att öppna upp sig och visa sin bästa sida.
Är det inte hemskt synd att så unga människor ska dras ifrån oss alldeles för tidigt. Hon var 39 år, hon fick inte ens uppleva sin 40:de födelsedag. Detta har lärt mig att ta vara på det man har, man vet aldrig när det tar slut. Allt kan hända när som helst, glöm aldrig det.
Kommentarer
Postat av: kakan
Hej min vän. Jag blir väldigt berörd av den här pusselbiten, som du förstår, eftersom jag själv haft samma sjukdom. Det känns nästan svårt att kommentera den... det är en otroligt fin beskrivning du ger av din moster och vad hon betyder för dig. Du ger mig en bra tankeställare också, att inte ta livet för givet utan vara tacksam för det man har. Tack för det! Även om det är obegripligt att hon inte längre finns, så vilken förmån det måste ha varit att få ha henne i ditt liv. För hon finns kvar där för dej. Det är jag övertygad om.
Trackback
