Onsdag
Jag känner mig lite kluven angående KBT-grejen. Min annars väldigt vrånga och stolta sida har stor lust att bara skita i det och visa att jag klarar mig ändå. Men jag trycker undan den för att jag vet att jag klarar mig nog säkert bra till en början, och efter några veckor är jag tillbaka på ruta ett. Den här gången ska jag lyckas, jag har det inom mig, jag vet det. Det får ta den tid det tar men jag har iaf 14 veckor samt 12 månaders uppföljning på mig att ändra beteende och det känns helt klart genomförbart..
Sen när jag börjar så kanske jag kan ge några små tips här?! :)
Stark
Jag hade en gång en uppgift i skolan där jag skulle be mina vänner att beskriva mig med 5 ord. Det var ganska många som ställde upp på det och två ord som förekom mer än en gång var Stark och Snygg. Wait a minute..... Det är det sista jag känner det som just nu? Det var ju ändå nåt år sen jag gjorde det, men det innebär ändå att jag har varit det. Vad hände? Snygg-grejen är ju ändå ganska subjektivt och det är ju ändå mina vänner, men Stark. Jag har alltid kämpat för att vara stark. Varför kan jag inte vara det nu?
De senaste dagarna har jag mått bra. Jag har gjort bra saker och har inte vart deppig alls. Har vart ganska duktig med ätandet också, men idag gick det lite åt skogen, fast det gör inte så mycket eftersom dead-linen är inte förrän om en vecka..
Jag ska ta mig upp ur det här, jag och ingen annan ska fixa min framgång. Jag är på G!
Jag orkar inte
Jag skrev i söndags att jag stod på kanten på en stor avgrund. Jag tog mig inte upp ur sängen på hela dagen, stängde av telefonen, jag orkade helt enkelt inte mer. På tisdag blev jag knuffad utför stupet. Jag var på möte hos KBT-ledarna, hade fått ett papper med en massa frågor som jag skulle besvara, sen använde de dem och gjorde en intervju med mig för att få en bättre bild av bild och se om jag verkligen var redo. Jag tycker inte att det är så himla kul att öppna mig för folk som jag inte känner så det var en ganska stor grej för mig, men jag tänkte att det är nu eller aldrig så jag berättade allt som kunde ha betydelse, tänkte att det kunde vara bra om de visste mycket redan innan så det inte kommer som en chock sen. Kände att stämningen var bra och vi skämtade lite.
När intervjun var slut så sa den ena; "Rent spontant efter att ha lyssnat på dig så känner jag att du behöver hjälp, en hjälp som inte vi kan ge dig så du får nog försöka hitta en kurator eller annan psykologisk hjälp". Där kom knuffen, det kändes som att någon knockade mig ner mot marken med ett enda hårt slag. Jag hade ju trott att allt redan var klart, att det redan var klart att jag skulle få börja hos dem. Jag bet ihop, tänkte inte bryta ihop framför dem. Vi pratade lite efter, men jag gjorde allt för att avsluta, för att få komma hem. Bet ihop hela bilfärden hem och när jag väl kom hem så brast det.
Så nu har jag tillbringat ett par dagar i min hemstad hos min mamma för att ladda batterierna. Jag orkade inte vara själv. Har haft mailkontakt med KBT-ledarna och vi bestämde att om jag kan gå hos en kurator parallellt med dem så får jag vara med. Känner mig fortfarande besviken, men det är nu eller aldrig. Jag är inte dum eller barnslig, jag förstår mycket väl varför de sa så, de ville bara hjälpa mig, de vill bara mitt eget bästa. Men det kändes som min sista livlina som bara gick upp i rök. Jag förstår mer än nånsin hur mycket det är upp till mig, ingen annan, att klara det. Och jag tänker klara det med eller utan dem.
Bollplanket
Just nu är mitt liv upp och ner, ut och in, en grå sörja... Jag vet ingenting, alla tankar bara far runt och jag får liksom inget grepp runt nåt. Det är som att min hjärna inte ens orkar tänka tankarna. Jag står lite på stupet till en djup avgrund. Än så länge orkar jag hålla mig uppe, men jag vet inte hur länge.
Nånstans så vet jag innerst inne att jag tillåter mig själv att vara ett kaos, för det är nog det enda sättet att få ordning. Man måste organisera och ta vara på det viktiga och slänga bort det man inte behöver. Frågan är bara hur man gör det?
Till veckan händer det grejer. Jag vet inte om jag är redo, men å andra sidan, vad är det att vara redo för. På måndag får jag förhoppningsvis svar på blodprovet och får reda på om jag får äta medicin eller inte. Det känns som att jag kan ha lagt lite för stort hopp på det. Om det visar sig att jag har denna sjukdom så får jag hjälp för det samt att jag har en förklaring på väldigt många saker som händer i mitt liv. Det testet visar negativt så står jag där, mer utelämnad och förvirrad än förut. Jag vågar inte hoppas på nåt, jag förstår samtidigt att mitt liv inte blir bättre på grund av en diagnos, att jag är sjuk på pappret.
På tisdag ska jag ha ett personligt möte med KBT-personerna. Det kommer bli jobbigt, för det är det största steget jag tagit någonsin i min kamp mot mig själv. Men jag är redo, jag har aldrig varit mer redo. Jag gör vad som helst.
Alla dessa funderingar har gjort mig till den mest otrevliga och osociala personen som finns. Jag beter mig som en riktig bitch mot min pojkvän, svarar aldrig i telefon eller ens går utanför dörren. Ju längre tiden går, ju mer likgiltig blir jag. Jag håller på att låsa in mig själv i ett skal där ingen kan komma åt mig, där ingen kan göra mig illa. Samtidigt har jag den tron att man måste nå botten för att kunna börja sin resa uppåt, och den här gången är jag inte ensam på min resa.
Fredag
Men sure, ska testa med början idag. Dubbla pass på gymmet, städa, laga mat, vara överhurtig, försöka glömma hur jag egentligen mår. Se om det blir bättre. Skönt att göra nåt annat och försöka glömma. Bara det att jag tror inte att det är särskilt bra att bara glömma, man måste reda ut det och det måste få ta den tid det tar. Men för alla andras skull håller jag upp fasaden... Jag orkar helt enkelt inte mer....
Nytt utseende
Tack!
Vårdcentralen
Jag fick i alla fall ta mitt blodprov. Det är inte säkert att det är något, men på måndag ska jag få svar. Hoppas jag.. Tisdag ska jag nämligen på KBT-intervju och sen börjar det rulla igång. Längtar som bara den att det ska börja. Det kommer svida i plånboken, men förhoppningsvis kommer jag tjäna på det resten av mitt liv... Jag är äntligen på G.
Sköldkörtelproblem?
Ibland får man en känsla. En känsla i magen, om man följer den känslan så händer det ofta de mest otroliga saker. Så har det varit flera gånger för mig och det har kommit ut riktigt bra saker.
Ett beslut jag tog ett tag sen var att sluta läsa alla bloggar, jag kanske fuskar på två men annars läser jag ingens blogg. Idag kom jag på från ingenstans att jag skulle läsa en viss blogg som jag brukade läsa förut. Där skriver personen i fråga att hon nyss fått reda på att hon lider av sköldkörtel-problem. Symptomen och led av var nedstämdhet, lätt att gå upp i vikt och skör hårkvalité. Vänta nu ett tag....... Det där är ju mina problem... Visst, det är inte svårt att gå upp i vikt, men i den takten jag gör det känns inte okej. Samt att varje gång jag försöker dra ner på godis och sånt så utvecklar jag nån annan slags depresion eller ätstörning...
Tänker ringa till vårdcentralen imorron och be om att få kolla upp det, nånstans känns det som att det inte tas på stort allvar inom vården, men jag får tjata. Det finns medicin emot det också. Gillar inte tanken av att gå på en massa piller, men om det hjälper mig med iaf nedstämdheten så är det lugnt för mig, jag tar all hjälp jag kan få.. Dessutom ligger det i släkten och det står att ärftlighet är en stor faktor...
Var det så "enkelt" hela tiden?
