misssbrightside

Jag skrev i söndags att jag stod på kanten på en stor avgrund. Jag tog mig inte upp ur sängen på hela dagen, stängde av telefonen, jag orkade helt enkelt inte mer. På tisdag blev jag knuffad utför stupet. Jag var på möte hos KBT-ledarna, hade fått ett papper med en massa frågor som jag skulle besvara, sen använde de dem och gjorde en intervju med mig för att få en bättre bild av bild och se om jag verkligen var redo. Jag tycker inte att det är så himla kul att öppna mig för folk som jag inte känner så det var en ganska stor grej för mig, men jag tänkte att det är nu eller aldrig så jag berättade allt som kunde ha betydelse, tänkte att det kunde vara bra om de visste mycket redan innan så det inte kommer som en chock sen. Kände att stämningen var bra och vi skämtade lite.

När intervjun var slut så sa den ena; "Rent spontant efter att ha lyssnat på dig så känner jag att du behöver hjälp, en hjälp som inte vi kan ge dig så du får nog försöka hitta en kurator eller annan psykologisk hjälp". Där kom knuffen, det kändes som att någon knockade mig ner mot marken med ett enda hårt slag. Jag hade ju trott att allt redan var klart, att det redan var klart att jag skulle få börja hos dem. Jag bet ihop, tänkte inte bryta ihop framför dem. Vi pratade lite efter, men jag gjorde allt för att avsluta, för att få komma hem. Bet ihop hela bilfärden hem och när jag väl kom hem så brast det.

Så nu har jag tillbringat ett par dagar i min hemstad hos min mamma för att ladda batterierna. Jag orkade inte vara själv. Har haft mailkontakt med KBT-ledarna och vi bestämde att om jag kan gå hos en kurator parallellt med dem så får jag vara med. Känner mig fortfarande besviken, men det är nu eller aldrig. Jag är inte dum eller barnslig, jag förstår mycket väl varför de sa så, de ville bara hjälpa mig, de vill bara mitt eget bästa. Men det kändes som min sista livlina som bara gick upp i rök. Jag förstår mer än nånsin hur mycket det är upp till mig, ingen annan, att klara det. Och jag tänker klara det med eller utan dem.