misssbrightside

Jag har ju som ni kanske vet en blogg till, den offentliga bloggen som mina vänner läser. Försöker ibland använda den för att skriva av mig, men då man inte vet vilka som läser så blir det oftast så kryptiskt så att ingen fattar iaf. Då är det skönt att ha den här bloggen där jag faktiskt kan skriva precis hur det ligger till för ingen vet vem jag är ändå. Det är så himla befriande.


Just nu är mitt liv upp och ner, ut och in, en grå sörja... Jag vet ingenting, alla tankar bara far runt och jag får liksom inget grepp runt nåt. Det är som att min hjärna inte ens orkar tänka tankarna. Jag står lite på stupet till en djup avgrund. Än så länge orkar jag hålla mig uppe, men jag vet inte hur länge.
Nånstans så vet jag innerst inne att jag tillåter mig själv att vara ett kaos, för det är nog det enda sättet att få ordning. Man måste organisera och ta vara på det viktiga och slänga bort det man inte behöver. Frågan är bara hur man gör det?

Till veckan händer det grejer. Jag vet inte om jag är redo, men å andra sidan, vad är det att vara redo för. På måndag får jag förhoppningsvis svar på blodprovet och får reda på om jag får äta medicin eller inte. Det känns som att jag kan ha lagt lite för stort hopp på det. Om det visar sig att jag har denna sjukdom så får jag hjälp för det samt att jag har en förklaring på väldigt många saker som händer i mitt liv. Det testet visar negativt så står jag där, mer utelämnad och förvirrad än förut. Jag vågar inte hoppas på nåt, jag förstår samtidigt att mitt liv inte blir bättre på grund av en diagnos, att jag är sjuk på pappret.
På tisdag ska jag ha ett personligt möte med KBT-personerna. Det kommer bli jobbigt, för det är det största steget jag tagit någonsin i min kamp mot mig själv. Men jag är redo, jag har aldrig varit mer redo. Jag gör vad som helst.


Alla dessa funderingar har gjort mig till den mest otrevliga och osociala personen som finns. Jag beter mig som en riktig bitch mot min pojkvän, svarar aldrig i telefon eller ens går utanför dörren. Ju längre tiden går, ju mer likgiltig blir jag. Jag håller på att låsa in mig  själv i ett skal där ingen kan komma åt mig, där ingen kan göra mig illa. Samtidigt har jag den tron att man måste  nå botten för att kunna börja sin resa uppåt, och den här gången är jag inte ensam på min resa.