misssbrightside

Veckan har gått lite sådär. Första tre dagarna gick prima, förutom när det stundades kväll. Eftersom jag jobbat kväll den här veckan plus att min pojkvän var bortrest så gick det inte. Men jag är fortfarande väldigt stolt att jag lyckades börja om på nytt varje dag. Nästa vecka jobbar jag dag vilket gör att jag kommer äta mer mat vilket gör att jag inte får såna stora blodsocker dippar hela tiden.

Igår var jag hemma hos min pojkväns föräldrar för första gången. Vi skulle fira en lugn midsommar för oss själva eftersom hans förldrar var någon annanstans. jag var lite smånervös och hade ganska lågt blodsocker när vi kom dit. Stället såg inte alls ut som jag hade föreställt mig (jag och min livliga fantasi) och redan där började det brista. Vi gick in och allt bara kändes  jättekonstigt. Det första rummet vi kom till var köket. Det tog kanske fem sekunder innan jag uppmärksammade en liten fast ändå ganska ensam lapp på kylskåpsdörren där stod något i stil med "Om man inte anser sig ha tid med fysisk aktivitet i sina unga dar så får man räkna med att avlägga tid till det längre fram pga alla sjukdomar", inte exakt men ni förstår poängen. Där försvann allt syre från mina lungor och det var väldigt svårt andas, ja bara att stå upp, en painkångestattack var påväg. Hela jag började skaka och en hel våg av självdestruktiva ord och tankar slängdes på mig, av mig själv. Jag lyckades dölja det bra och vi gick ut på en filt och satte oss. Jag satt och kramade mig själv som i ett försök att hålla ihop mig själv samtidigt som jag fokuserade på att andas. Tårarna var ett faktum och jag skyllde på solen i mina ögon. Till slut lyckades han få mig lite lugn och vi la oss på filten, sen släppte det lite.

Den där lappen kändes för mig som att jag hade varit en jude som kom hem till mina svärföräldrar som har ett stort hakkors uppsatt på kylskåpet. De är väldigt smala och fina i familjen, väldigt fin benstruktur och ständig antydan till muskler. Och där kommer jag och är fetare än vad jag någonsin vart. Jag kände mig så fel. De är världens snällaste människor så de skulle aldrig säga något om de ens tycker det vilket jag har svårt att tro, men på nåt sätt vet jag ju vad deras grundprinciper är och där känns det inte som att tjockisar hör till.

Min pojkvän frågade sen varför jag hade gått hela husesynen med ett panikslaget uttryck i ansiktet och varför det hade tagit så länge för mig att lugna ner mig, jag skyllde på att jag inte ätiti nåt vilket faktiskt känns som en stor del av orsaken. Men jag skulle nog inte kunna berätta vad den riktiga triggern var, inte än  på ett par år iaf. När jag blir smal kanske?

Dagen idag har gått helt okej. Har inte känt av det minsta sug eller matthet, som man ofta känner av när man tvärt slutar med kolhydrater. Så nu jäklar är jag verkligen på G. Ser ut att kunna bli fint väder imorron och då blir det verkligen på topp. Allt känns sådär löjligt perfekt idag!

Såg en film igår kväll som gick på femman, "Queen size" hette den. Jag grät mig igenom hela filmen, inte lite då och då utan tårarna rann konstant i en och en halv timme, från den började tills den tog slut. Det var inte för att den var särskilt bra, eller särskilt sorglig, det var bara det att den handlade om mig. Rättare sagt en överviktigt tjej som verkligen lider av det, jag är kanske inte lika extrem men ändå. Jag har inte pratat med min pojkvän om alla mina vikt relaterade problem (än!!! Jag vet...) så jag tvingade honom att också se den. Hoppas nånstans att det kopplade. Tjejen i filmen hade en mamma som försökte hjälpa henne genom att köpa viktväktar mat och så vidare. Sen så hade hon en "röst", hennes mamma fast i finare kläder, smal och snygg som hela tiden berättade för henne hur fet hon var osv. Det är precis så jag har haft det.

Är det nån mer än mig som känner att man hör en slags röst? Sin fetto-röst som hela tiden berättar hur dålig man är och hur man inte duger till. Ingen schitzoröst direkt, men det är svårt att förklara. Det är iaf jälvigt svårt att bortse från den för denb finns alltid där, särskilt när allt är som svårast. Jobbigt det där, men en vacker dag om ca 10 år hoppas jag att jag har lyckats reducera den till minsta möjliga, för en sak är säker och den kommer aldrig att försvinna.

Imorron smäller det hörrni. Jag längtar som bara den på att få dra igång, tampas med utmaningarna, känna mig stolt över framgångarna och framförallt må bättre. Någonting som gör det hela mer positivt är att jag har en helt ny garderob! Den här lönen har verkligen spenderats och det märks. Nu för tiden har jag beslutsångest över vad jag ska ha på mig för att allt är så fint, förut var det för att allt var så fult och osmickrande att jag inte ville ha på mig det. Ni må tycka att det är lite osmart när jag ändå ska gå ner i vikt. Grejen är den att jag har haft sån tur och hittat kläder som passar nu (trots att jag är större än jag nånsin vart) och som kommer passa som oversize-kläder vid ett smalare jag. Det som är lite konstigt är att jag köper fortfarande kläder i "vanliga butiker" bara att alltid det största. Endera är det att modet fortfarande är slappt och ledigt eller så är det för att butikerna börjar producera större kläder. Kläderna i sig är väldigt fina och framhäver inget dåligt, men de har ju trots allt ingen osynlighetsfunktion så det syns ju fortfarande att jag är en tjockis där under.
  Jag ska iaf försöka ta lite bilder och lägga upp, det kanske kan ge motvation och inspiration till nån, det är ju ändå inte det lättaste att hitta saker när man är överviktig.


Well, återkommer imorron med siffror, och kanske en bild eller två?