Midsommar
Veckan har gått lite sådär. Första tre dagarna gick prima, förutom när det stundades kväll. Eftersom jag jobbat kväll den här veckan plus att min pojkvän var bortrest så gick det inte. Men jag är fortfarande väldigt stolt att jag lyckades börja om på nytt varje dag. Nästa vecka jobbar jag dag vilket gör att jag kommer äta mer mat vilket gör att jag inte får såna stora blodsocker dippar hela tiden.
Igår var jag hemma hos min pojkväns föräldrar för första gången. Vi skulle fira en lugn midsommar för oss själva eftersom hans förldrar var någon annanstans. jag var lite smånervös och hade ganska lågt blodsocker när vi kom dit. Stället såg inte alls ut som jag hade föreställt mig (jag och min livliga fantasi) och redan där började det brista. Vi gick in och allt bara kändes jättekonstigt. Det första rummet vi kom till var köket. Det tog kanske fem sekunder innan jag uppmärksammade en liten fast ändå ganska ensam lapp på kylskåpsdörren där stod något i stil med "Om man inte anser sig ha tid med fysisk aktivitet i sina unga dar så får man räkna med att avlägga tid till det längre fram pga alla sjukdomar", inte exakt men ni förstår poängen. Där försvann allt syre från mina lungor och det var väldigt svårt andas, ja bara att stå upp, en painkångestattack var påväg. Hela jag började skaka och en hel våg av självdestruktiva ord och tankar slängdes på mig, av mig själv. Jag lyckades dölja det bra och vi gick ut på en filt och satte oss. Jag satt och kramade mig själv som i ett försök att hålla ihop mig själv samtidigt som jag fokuserade på att andas. Tårarna var ett faktum och jag skyllde på solen i mina ögon. Till slut lyckades han få mig lite lugn och vi la oss på filten, sen släppte det lite.
Den där lappen kändes för mig som att jag hade varit en jude som kom hem till mina svärföräldrar som har ett stort hakkors uppsatt på kylskåpet. De är väldigt smala och fina i familjen, väldigt fin benstruktur och ständig antydan till muskler. Och där kommer jag och är fetare än vad jag någonsin vart. Jag kände mig så fel. De är världens snällaste människor så de skulle aldrig säga något om de ens tycker det vilket jag har svårt att tro, men på nåt sätt vet jag ju vad deras grundprinciper är och där känns det inte som att tjockisar hör till.
Min pojkvän frågade sen varför jag hade gått hela husesynen med ett panikslaget uttryck i ansiktet och varför det hade tagit så länge för mig att lugna ner mig, jag skyllde på att jag inte ätiti nåt vilket faktiskt känns som en stor del av orsaken. Men jag skulle nog inte kunna berätta vad den riktiga triggern var, inte än på ett par år iaf. När jag blir smal kanske?
Igår var jag hemma hos min pojkväns föräldrar för första gången. Vi skulle fira en lugn midsommar för oss själva eftersom hans förldrar var någon annanstans. jag var lite smånervös och hade ganska lågt blodsocker när vi kom dit. Stället såg inte alls ut som jag hade föreställt mig (jag och min livliga fantasi) och redan där började det brista. Vi gick in och allt bara kändes jättekonstigt. Det första rummet vi kom till var köket. Det tog kanske fem sekunder innan jag uppmärksammade en liten fast ändå ganska ensam lapp på kylskåpsdörren där stod något i stil med "Om man inte anser sig ha tid med fysisk aktivitet i sina unga dar så får man räkna med att avlägga tid till det längre fram pga alla sjukdomar", inte exakt men ni förstår poängen. Där försvann allt syre från mina lungor och det var väldigt svårt andas, ja bara att stå upp, en painkångestattack var påväg. Hela jag började skaka och en hel våg av självdestruktiva ord och tankar slängdes på mig, av mig själv. Jag lyckades dölja det bra och vi gick ut på en filt och satte oss. Jag satt och kramade mig själv som i ett försök att hålla ihop mig själv samtidigt som jag fokuserade på att andas. Tårarna var ett faktum och jag skyllde på solen i mina ögon. Till slut lyckades han få mig lite lugn och vi la oss på filten, sen släppte det lite.
Den där lappen kändes för mig som att jag hade varit en jude som kom hem till mina svärföräldrar som har ett stort hakkors uppsatt på kylskåpet. De är väldigt smala och fina i familjen, väldigt fin benstruktur och ständig antydan till muskler. Och där kommer jag och är fetare än vad jag någonsin vart. Jag kände mig så fel. De är världens snällaste människor så de skulle aldrig säga något om de ens tycker det vilket jag har svårt att tro, men på nåt sätt vet jag ju vad deras grundprinciper är och där känns det inte som att tjockisar hör till.
Min pojkvän frågade sen varför jag hade gått hela husesynen med ett panikslaget uttryck i ansiktet och varför det hade tagit så länge för mig att lugna ner mig, jag skyllde på att jag inte ätiti nåt vilket faktiskt känns som en stor del av orsaken. Men jag skulle nog inte kunna berätta vad den riktiga triggern var, inte än på ett par år iaf. När jag blir smal kanske?
Kommentarer
Postat av: kakan
Starkt att ta nya tag varje dag! Var stolt över dej själv, du gör det jättebra. För det här är bland det svåraste vi gör... Sedan när det gäller pojkvännen, jag tror att han klarar av att få veta lite mer än vad han gör i dag.. kanske blir det lättare för dej då också, att inte behöva bära allt själv och kämpa för att dölja vad du känner hela tiden. Inte så att du behöver berätta allt, men kanske går det att på något sätt berätta för honom att du känner dej osäker och inte nöjd med din kropp? Fundera på det vännen!
Trackback
