Jag orkar inte mer...
Det är egentigen det som är problemet, jag ser det inte som en sjukdom/problem.. Jag ser det mer som en smart lösning.. Det började i augusti förra året. Hade nyss ätit tre veckor full kur med cambridge och gått ner en massa i vikt. Började dock bli nojig över allt vad jag fick i mig och direkt jag hade ätit nåt jag ansåg dumt så kompenserade jag det med motion eller helt enkelt mindre mat. Till sist började jag anse det som ett problem men ju längre tiden gick ju mer tänjdes magsäcken ut och jag började kräva mer och mer mat. Jag kan inte komma ihåg första gången det hände men jag kommer ihåg att jag kände mig stolt. För första gången hade jag lyckats stoppa fingrarna i min hals, eller rättare sagt min tungskrapa..
Jag har försökt i flera år men det har liksom aldrig fungerat. Detta var ju ett genombrott för min del för nu kunde jag ju äta vad jag ville och ändå slippa ha dåligt samvete, det försvann ju ändå direkt efter. Det fortsatte i ca tre månader tills jag började oroa mig själv över mitt beteende och googlade lite på det.. Trodde inte riktigt att jag kunde räkna det som en sjukdom eller ett problem. Jag spydde ju inte upp allt jag åt, jag åt ju enbart för att spy upp. Den "vanliga" maten fick ju stanna kvar. Jag kunde planera i förväg vad som var bäst att äta för att det inte skulle smaka äckligt när jag spydde. Vanlig mat blir skitäckligt. En blandning mellan cola och choklad är det bästa.. Helst en massa vatten så konsistensen blir bättre.. Resultatet jag fick på min googling var:
Bulimia nervosa är en form av ätstörning. Den som lider av sjukdomen hetsäter vid vissa tillfällen och drabbas sedan av sådan ångest att han eller hon kräks upp maten, . Bulimi liknar anorexi med avseende på den felaktiga kroppsuppfattningen, skillnaden är hetsätningen. En bulimiker behöver inte vara underviktig utan kan se helt normal ut och det är därför svårare att upptäcka bulimi än anorexi.
Sjukdomen karakteriseras av hetsätning och en oemotståndlig längtan efter mat samtidigt som personen försöker gå ned i vikt.
Med beteendeteoretiska begrepp så skulle man istället säga att den låga självkänslan gör att man inte kan tolerera sitt missnöje med sin figur och med sin vikt utan försöker banta. När man bantar extremt mycket med stränga regler kring vad man inte får äta så kan det förstås hända att man bryter någon regel och äter något man inte fick. Tyvärr så utlöser denna lilla mängd mat då snabbt, och utan personens kontroll, ett hetsätningsanfall. Ofta finns också tankar med när man har brutit regeln att då spelar det ändå ingen roll, "skit samma". Men hetsätningen skapar ångest, och för detta måste patienten kompensera. Ofta gör man det då genom att tvinga sig själv att kräkas, äta laxermedel eller något extremt kompenserande i stil med fysisk träning. Det är detta som blir den vidmakthållande processen: ångesten efter hetsätningen minskar av att patienten kräks eller liknande, och detta beteende blir alltså negativt förstärkt. Man kan inte i fortsättningen heller undvika fler hetsätningar, eftersom ens bantning ofta fortsätter att vara extrem, och efter hetsätningar följer också fler kompensationer. Konsekvenserna av hetsätningen blir heller inte lika negativa som de skulle vara utan kompensation, så detta beteende blir också förstärkt.
Well.. Efter att jag läst detta så blev jag avskräckt i ett par månader.. Det var då jag berättade det lite lättvindigt för nån kompis.. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt var jag tillbaka på ruta ett igen.. Och det har blivit värre nu under hösten..
Det har gått så längt att jag numera inte äter för att spy utan jag har helt enkelt tappat matlusten och när jag väl äter nåt onyttigt så spyr jag, jag blir illamående direkt. Jag tänker inte ens på VAD jag äter längre utan jag spyr whatever..
I tisdags åt jag på MAX, två timmar senare åkte jag på träning.. När jag kom hem ytterligare två timmar senare så spydde jag upp vad som kändes som precis allt.
Jag kan inte berätta det här för nån. Som sagt.. I'm the good girl, jag sysslar inte med sånt.. Ingen har fattat nåt tydligen även fast jag enligt mig själv har gett klara och tydliga vinkar om det väldigt ofta.. Jag kan aldrig säga nåt rakt ut utan hoppas på att någon ska märka det ändå.. Därför testar jag det här för att se hur det känns att göra det offentligt.. Den jag verkligen vill berätta det för är min mamma, men det är inte så lätt när man bor flera timmars restid ifrån varandra och det är inte en sak man tar över telefon... Kommer kanske inte se henne förrän jul och det känns verkligen inte som rätt tillfälle.
Något som hindrar mig från att berätta är att då är det the dead end.. Jag måste sluta, jag kommer alltid ha ögonen på mig, jag kommer aldrig kunna äta igen tillsammans med nån utan att de typ följer med mig på toa efteråt. Ingen kommer se mig på samma sätt igen.
Jag känner mig rädd faktiskt... Men mest av allt känner jag mig oerhört ensam.... Ändå är jag allt annat än ensam.. Frågan är om berätta gör det bättre eller sämre?!
De sociala djuren
Känner mig väldigt nere, ändå finns det ett litet frö inom mig som börjar gro och som bara väntar på att få växa upp ur jorden och slutligen blomma ut i all sin prakt. Jag vill känna mig vacker helt enkelt, jag vill skjuta mitt självförtroende till högre höjder, jag vill kunna ta en komplimang från killar på allvar istället för en desperat kvart-i-tre-invit till sex. Sure, jag är en singeltjej i mina bästa singelår, jag är inte den som direkt är emot one night stands eller andra tillfälliga förbindelser men jag vill kunna gå ut och inte känna mig som "tjockisen", tjockisen som nån råkar få med sig hem, tjockisen som verkar allmänt desperat, tjejen med sött ansikte men kropp som en jävla sumo. Jag vet att min kroppsuppfattning och uppfattning om hur andra ser mig är lite skruvad, men det är för att skydda mig själv. Jag är inte heller desperat eller en slampa, snarare tvärt om, men det beror på ju på just att det är de här tankarna jag har om mig själv plus att jag vet ganska mycket vad som sägs om andra i samma storlek som mig själv. 100 plussare är inte direkt eftertraktade. Då spelar ingen roll om man får kommentarer som "Du är den kompis jag har som ser bäst ut", "Innan jag träffade dig så tyckte jag inte att en överviktig person kunde se bra ut", "Han som är mest fetthatande i världen tycker tom att du har ett vackert ansikte". Allt detta sagt av vänner som bara menar väl genom dessa kommentarer. Ingen av kommentarerna döljer att jag fortfarande är överviktig, fet, tjock, whatever you wanna call it.
Jag vill bli smal för mitt eget bästa, inte för nån annan. Kommer jag in i ett rum så vill jag slippa jämföra mig själv med alla andra för att sen fatta beslutet att jag är fetast, även om jag inte kanske är det. Jag vill kunna få blickar från andra utan att tro att det handlar om min vikt. Let's face it. En stor del av ens eget välmående handlar om att känna sig uppskattad av andra. Visst, jag kan må bra med mig själv och kanske vara den fulaste männiksan i världen, men i slutändan så fungerar det inte så. Vi människor är sociala djur som desperat letar efter någon slags bekräftelse från omvärlden. Omvärlden gör inte direkt detta särskilt lätt för oss överviktiga genom att sätta dagens kroppsideal. Tror att väldigt få genomsnittssvenskar vill uppnå skelett-med-hud-idealet, men man vill kanske inte ritkigt se ut som en övergödd ko redo för slakt heller.
Detta innebär inte att man som "tjockis" ska gå och gömma sig. Jag tänker vara stolt över vem jag är och göra det bästa som jag kan med mig själv. Om jag går ut i stora pölsiga kläder med dålig hållning så kommer jag att uppfattas som en riktigt misslcykad, övervitkig person. Tänker inte heller sätta på mig en kasslerklänning, men man måste komma ihåg att man kan alltid gör det bästa av situationen. Om man känner sig vacker så utsrålar man samma sak och folk kommer ge dig en mycket mer positiv respons. Trust me, it works. Jag tänker nu hoppa in i duschen och sen låta hårfönen och mitt smink göra lite underverk, Mitt mål är att få åtminstone en gillande blick när jag går på bio. Jag vill bevisa för er och för mig själv att det faktiskt fungerar...
Back on track
Fick lov att flytta bloggen, måste bli mer öppen och kunna prata om allt som ligger i vägen för min viktminskning, annars komer det aldrig funka.. Nu är det trdje gången gillt som det kommer och förstör allt på bara ett år.
Egentligen är det helt sjukt att jag inte kan prata öppet om det med folk som jag känner, men med folk jag inte har en aning om har jag inga problem alls. Det beror nog mycket på min självbild, både den jag har själv och den andra har av mig. Jag är The Good Girl som alla "avgudar" (dont get me wrong), jag klarar allt jag vill, jag är självständig, jag ställer alltid upp för alla mina nära och kommer alltid med bra råd, jag misslyckas inte, jag är felfri och självständig. Det är den bilden jag har byggt upp om mig själv, och det har lyckats.. Det negativa med det här är att man kan inte riva fasaden, man kan inte komma igenom och visa vad som finns under utan man måste stå där och fortsätta fånga de andra när de fallar. Eller måste och måste, jag har helt enkelt valt det själv. Jag vill helt enkelt inte att någon ska komma under den där fasaden, jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa att innerst inne är jag ensam och rädd. Jag är för stolt för det. Det är inte det att jag inte har kompisar som ställer upp, de gör det nog mer än gärna. Problemet är att jag alltid underskattar mina egna problem och tänker alltid "Det finns de som har det värre". Jag är dessutom medveten om att jag är en enorm drama queen som överdriver ganska mycket vilket gör att jag själv tycker att jag överdriver mina egna problem.
Den här bloggen kommer bli lite annorlunda än den förra. Den kommer bli mycket mer anonym och ännu mer personlig. Som en slags terapi för mig själv, en slags hjälp för att jag ska lära mig att öppna mig själv och ta tag i mina egna problem istället för att dränka mig i alla andras när det känns svårt. Jag hoppas en del av er fortsätter läsa ändå och inte tycker att det är för jobbigt. Meningen med bloggen är inte att jag vill höra hur synd det är om mig eller att ni ska behöva ge mig en massa stöd hela tiden. Givetvis får ni det och skulle det hända skulle jag bli överlycklig, men det är inget jag förväntar mig, alla kommentarer värmer ju såklart.
Jag kommer inte skriva "den här gången", som i "Den här gången är det på allvar", "den här gången ska jag gå ner i vikt", "Den här gången kommer bli annorlunda" osv. För det här handlar inte om antal gånger, min resa håller på hela tiden, det gäller bara att försöka styra åt rätt håll.
