Don't speak
Idag har jag finurlat ut vad ett av mina största problem är, jag har så fruktansvärt svårt att prata om saker, att sätta ord på mina tankar. Jag tänker otroligt mycket, jag känner otroligt mycket då jag är en känslosam person. Fast det kanske inte är många som vet, för jag säger det aldrig.
Jag har berättat om min pusselbitar, och efter the bad break-up så slutade jag visa känslor helt. Jag kan ibland titta på min pojkvän, fyllas av enorm glädje, lycka och kärlek. Men jag säger ingenting. Det är som att jag räknar med att folk kan läsa mina tankar. I torsdags kollade jag på Rosa bandet-galan medan min pojkvän bytte strängar på sin gitarr. Jag satt och grät konstant i ungefär två timmar, jag fylldes av sorg och tomhet efter min morfar och moster som båda dog i cancer samtidigt som jag blev rädd, rädd för framtiden och risken för att jag någonsin kan få sjukdomen. Han såg att jag grät och frågade hur det var och jag svarade med att sätta på en mask och byta samtalsämne. I mitt huvud så ekade orden "Jag saknar dem båda" och jag ville egentligen bara skrika ut det. Lägga mig på golvet och skrika och sparka och verkligen uttrycka min sorg, men höll det inne. Har alltid gjort så och jag börjar förstå att det är det som har tagit mig hit. Alla undertryckta känslor som har samlats på hög börjar göra sig påminda, det börjar bli fullt.
I know, jag behöver hjälp, professionell hjälp. Och tro mig, jag har försökt få det. Men det är ju så att jag är inte den enda här i världen som råkar må dåligt så det är lite svårt att få den hjälp jag behöver med min ekonomi. Kuratorn på min vårdcentral ställde mig i en kö och om jag har tur får jag tid innan jul. Annars finns det någon jourmottagning som man kan gå till om man är självmordsbenägen. Hittade förövrigt att samtalsterapeut som tar 800:- i timmen, har inte de pengarna dock. Så jag får väl vänta, är inte riktigt självmordsbenägen och känner inte för att spela det heller. Är lite tråkigt att jag har ringt runt som en galning och ingen riktigt tar en på allvar bara.
Förhoppningsvis så kommer allt som händer nu framöver bara att göra allt bättre, det tänker jag se till, det tänker jag kämpa för.
Jag har berättat om min pusselbitar, och efter the bad break-up så slutade jag visa känslor helt. Jag kan ibland titta på min pojkvän, fyllas av enorm glädje, lycka och kärlek. Men jag säger ingenting. Det är som att jag räknar med att folk kan läsa mina tankar. I torsdags kollade jag på Rosa bandet-galan medan min pojkvän bytte strängar på sin gitarr. Jag satt och grät konstant i ungefär två timmar, jag fylldes av sorg och tomhet efter min morfar och moster som båda dog i cancer samtidigt som jag blev rädd, rädd för framtiden och risken för att jag någonsin kan få sjukdomen. Han såg att jag grät och frågade hur det var och jag svarade med att sätta på en mask och byta samtalsämne. I mitt huvud så ekade orden "Jag saknar dem båda" och jag ville egentligen bara skrika ut det. Lägga mig på golvet och skrika och sparka och verkligen uttrycka min sorg, men höll det inne. Har alltid gjort så och jag börjar förstå att det är det som har tagit mig hit. Alla undertryckta känslor som har samlats på hög börjar göra sig påminda, det börjar bli fullt.
I know, jag behöver hjälp, professionell hjälp. Och tro mig, jag har försökt få det. Men det är ju så att jag är inte den enda här i världen som råkar må dåligt så det är lite svårt att få den hjälp jag behöver med min ekonomi. Kuratorn på min vårdcentral ställde mig i en kö och om jag har tur får jag tid innan jul. Annars finns det någon jourmottagning som man kan gå till om man är självmordsbenägen. Hittade förövrigt att samtalsterapeut som tar 800:- i timmen, har inte de pengarna dock. Så jag får väl vänta, är inte riktigt självmordsbenägen och känner inte för att spela det heller. Är lite tråkigt att jag har ringt runt som en galning och ingen riktigt tar en på allvar bara.
Förhoppningsvis så kommer allt som händer nu framöver bara att göra allt bättre, det tänker jag se till, det tänker jag kämpa för.
Kommentarer
Trackback
