misssbrightside

Satt på jobbet idag i fikarummet och pratade med två tjejer (två som jag känner ganska väl och umgås med även privat). Den ena tjejen vet att jag har gått in i en viktminskningsperiod och den andra har jag inte riktigt hunnit prata med. Men tydligen så var tjej nummer två inne på samma spår, mest som stöd för sin pojkvän och de kör mer detox-inte-äta-något-alls och hon tyckte att det var jobbigt. Hon berättade även att hennes kille hade gått upp lite i vikt till 115 kilo, och den första börjar oja sig och så börjar dom skämta om det och fraser som "haha, vem vill ha en karl som väger 115 kilo" osv. Jag skrattar lite försynt ner i bordet och tar en stor klunk vatten. Det var nämligen ganska så exakt så som min våg visade igår. Hela mitt liv har jag befunnit mig i såna situationer där folk har skämtat om olika vikter, varav jag oftast är way above det.

Jag vill inte bli behandlad på nåt särskilt vis  och folk får jättegärna skämta om tjockisar osv, men längst inne i själen gör det faktiskt lite ont och river upp lite av det sår i själen  som jag redan bär i och med övervikten.

Men jag väljer som vanligt att se det positivt, eftersom då lär de ju inte tro att jag är så "illa" däran. Det vore kul att fråga någon som man vet är ärlig, vad de egentligen tror att jag väger. Min vikt har i alla år vart en av de största hemligheterna, en gång har jag sagt den till en person och det var ändå ett tag sen. Jag visuliserar den dag som jag väger någonstans runt där jag vill och jag kan berätta det för alla nära och kära och jag ser framför mig deras miner av häpnad när jag berättar hur högt det faktiskt var... Den dagen vet jag kommer komma snart.