misssbrightside

Det är dags.. Jag orkar inte vara tyst längre.. Över ett år har gått och det håller på att äta upp mig inombords.. Jag har nämt det förbipasserande nån gång för två riktigt nära vänner men ångrade det i samma sekund och tonade ner det rejält. Nästan som att det inte ens var ett problem..

Det är egentigen det som är problemet, jag ser det inte som en sjukdom/problem.. Jag ser det mer som en smart lösning.. Det började i augusti förra året. Hade nyss ätit tre veckor full kur med cambridge och gått ner en massa i vikt. Började dock bli nojig över allt vad jag fick i mig och direkt jag hade ätit nåt jag ansåg dumt så kompenserade jag det med motion eller helt enkelt mindre mat. Till sist började jag anse det som ett problem men ju längre tiden gick ju mer tänjdes magsäcken ut och jag började kräva mer och mer mat. Jag kan inte komma ihåg första gången det hände men jag kommer ihåg att jag kände mig stolt. För första gången hade jag lyckats stoppa fingrarna i min hals, eller rättare sagt min tungskrapa..
  Jag har försökt i flera år men det har liksom aldrig fungerat. Detta var ju ett genombrott för min del för nu kunde jag ju äta vad jag ville och ändå slippa ha dåligt samvete, det försvann ju ändå direkt efter. Det fortsatte i ca tre månader tills jag började oroa mig själv över mitt beteende och googlade lite på det.. Trodde inte riktigt att jag kunde räkna det som en sjukdom eller ett problem. Jag spydde ju inte upp allt jag åt, jag åt ju enbart för att spy upp. Den "vanliga" maten fick ju stanna kvar. Jag kunde planera i förväg vad som var bäst att äta för att det inte skulle smaka äckligt när jag spydde. Vanlig mat blir skitäckligt. En blandning mellan cola och choklad är det bästa.. Helst en massa vatten så konsistensen blir bättre.. Resultatet jag fick på min googling var:

Bulimia nervosa är en form av ätstörning. Den som lider av sjukdomen hetsäter vid vissa tillfällen och drabbas sedan av sådan ångest att han eller hon kräks upp maten, . Bulimi liknar anorexi med avseende på den felaktiga kroppsuppfattningen, skillnaden är hetsätningen. En bulimiker behöver inte vara underviktig utan kan se helt normal ut och det är därför svårare att upptäcka bulimi än anorexi.

Sjukdomen karakteriseras av hetsätning och en oemotståndlig längtan efter mat samtidigt som personen försöker gå ned i vikt.

Med beteendeteoretiska begrepp så skulle man istället säga att den låga självkänslan gör att man inte kan tolerera sitt missnöje med sin figur och med sin vikt utan försöker banta. När man bantar extremt mycket med stränga regler kring vad man inte får äta så kan det förstås hända att man bryter någon regel och äter något man inte fick. Tyvärr så utlöser denna lilla mängd mat då snabbt, och utan personens kontroll, ett hetsätningsanfall. Ofta finns också tankar med när man har brutit regeln att då spelar det ändå ingen roll, "skit samma". Men hetsätningen skapar ångest, och för detta måste patienten kompensera. Ofta gör man det då genom att tvinga sig själv att kräkas, äta laxermedel eller något extremt kompenserande i stil med fysisk träning. Det är detta som blir den vidmakthållande processen: ångesten efter hetsätningen minskar av att patienten kräks eller liknande, och detta beteende blir alltså negativt förstärkt. Man kan inte i fortsättningen heller undvika fler hetsätningar, eftersom ens bantning ofta fortsätter att vara extrem, och efter hetsätningar följer också fler kompensationer. Konsekvenserna av hetsätningen blir heller inte lika negativa som de skulle vara utan kompensation, så detta beteende blir också förstärkt.

Well.. Efter att jag läst detta så blev jag avskräckt i ett par månader.. Det var då jag berättade det lite lättvindigt för nån kompis.. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt var jag tillbaka på ruta ett igen.. Och det har blivit värre nu under hösten.. 
  Det har gått så längt att jag numera inte äter för att spy utan jag har helt enkelt tappat matlusten och när jag väl äter nåt onyttigt så spyr jag, jag blir illamående direkt. Jag tänker inte ens på VAD jag äter längre utan jag spyr whatever.. 
I tisdags åt jag på MAX, två timmar senare åkte jag på träning.. När jag kom hem ytterligare två timmar senare så spydde jag upp vad som kändes som precis allt. 
  
Jag kan inte berätta det här för nån. Som sagt.. I'm the good girl, jag sysslar inte med sånt.. Ingen har fattat nåt tydligen även fast jag enligt mig själv har gett klara och tydliga vinkar om det väldigt ofta.. Jag kan aldrig säga nåt rakt ut utan hoppas på att någon ska märka det ändå.. Därför testar jag det här för att se hur det känns att göra det offentligt.. Den jag verkligen vill berätta det för är min mamma, men det är inte så lätt när man bor flera timmars restid ifrån varandra och det är inte en sak man tar över telefon... Kommer kanske inte se henne förrän jul och det känns verkligen inte som rätt tillfälle. 

Något som hindrar mig från att berätta är att då är det the dead end.. Jag måste sluta, jag kommer alltid ha ögonen på mig, jag kommer aldrig kunna äta igen tillsammans med nån utan att de typ följer med mig på toa efteråt. Ingen kommer se mig på samma sätt igen.
 Jag känner mig rädd faktiskt... Men mest av allt känner jag mig oerhört ensam.... Ändå är jag allt annat än ensam.. Frågan är om berätta gör det bättre eller sämre?!